Länsrätten ger Mörbylånga rätt

Byggärenden är oftast krångliga saker att ge sig in på. Blandar sig våra förfäder i det byråkratiska harvandet blir inte saken lättare. Miljö- och byggnadsförvaltningen i Mörbylånga har dock lyckats hjälpa ett par till ett bygglov, trots att man kämpade mot såväl länsstyrelse som forntida exploatörer.

Att smälla upp ett fritidshus eller annan kåk på Öland kan ha sina sidor. Problemet är att där du vill bygga, där har säkert dina förfäder också velat bygga – och gjort det. Och då sätter länsstyrelsen oftast stopp för dina planer. Deras argument lyder då:

”Bevarandeintresset (det vill säga av dina förfäders byggbemödanden) är större än  exploateringsintresset.”

Risken att den kända ’döda handen’ kommer att vila allt tyngre över ön är således inte försumbar.

Citatet här ovan är inte påhittat utan taget direkt ur den öländska verkligheten. Ett par önskade bygga en kåk på sin fastighet i Eriksöre. Mörbylånga kommuns miljö-och byggnadsavdelning hade inga invändningar – men, eller kanske snarare MEN, det hade länsstyrelsens bevarare av kulturmiljön.

Styret på andra sidan bron sade prompt nej till byggplanerna med hänvisning till att forntida folk hade vistats och gått (!) över området samt att hela området, vilket inkluderar riksväg 136, var ett sammanhängande gravfält.

Miljö- och byggnadsnämnden får alltsomoftast tampas med länsstyrelsens kulturbevarande tankesmedja där den stora nej-stämpeln finns. Och ibland får man ge sig, men inte denna gång.

Mats Lindahl, chef över förvaltningen, skrev ett giftigt brev till styret på andra sidan bron. Han påpekade bland mycket annat att länsstyrelsens argumentation ”speglar kommunens uppfattning rörande Länsstyrelsens förutfattade inställning när det gäller byggnation på Öland.”

Och så var byråkratkriget igång på allvar.

Mörbylånga kommun nöjde sig inte med att författa allmänna skrivelser, man skyfflade också ärendet vidare till länsrätten för överklagan.

Länsrättens ledamöter nöjde sig inte enbart med att ta del av korrespondensen mellan berörda parter. Man företog också syn på plats.

Det första som länsrättens ledamöter kunde konstantare var att länsstyrelsens representanter haft en något rigid inställning till vad som är värt att bevara:

”Det är således inte fråga om ett ingrepp i en känd fast fornlämning, utan ett ingrepp i dess närområde (alltså där fornfolket traskat omkring, red.).”

Och man behövde förmodligen inte många, dyra jurist-timmar på sig för att komma till samma slutsats som kommunen gjort då man beviljade bygglov. Det vill säga att:

”Ett förbud mot byggnationen medför därför en olägenhet som inte står i rimlig proportion till intresset av att hindra ytterligare ingrepp i fornlämningsområdet.”

Kort sagt: game, set and match till Mörbylånga kommun och framför allt paret som väntat på att få bygga sin kåk.

– Ett positivt utslag, säger (naturligtvis) miljö-och byggchefen, Mats Lindahl.

– Det visar att man kan ha en annan mening om även i sådana här ärenden.

Men vad händer sedan? Vad händer efter att länsstyrelsefolket harklat färdigt kaffet ur vrångstruparna? Blir det hårdare tag, eller lugnar det ner sig?

Mats Lindahl vill tona ner ”krigsstämningen”, men hoppas ändå att:

– Länsrättens utslag kan bli en ledstjärna när man diskuterar liknande fall.

Och fler liknande fall finns det.

– Jodå, det är ingen brist på sådana. För närvarande har vi liknande byggärenden i Karlevi och till och med i Färjestadens tätort. Det vill säga planärenden i områden där det en gång varit bebyggelse av något slag.

Och det är alltså det som är det stora problemet, vilket vi redan antytt här ovan.

– Oftast är det ju så att folk vill bygga på de bästa platserna. Och samma tankar har ju våra förfäder haft.

– Öland har varit exploaterat sedan urminnes tider på i stort sett samma platser.

Mats Lindahl kastar dock en olivkvist över Sundet.

– Jag hoppas att vi fortsättningsvis tillsammans med länsstyrelsen kan komma till lämpliga lösningar när det gäller byggnation i kommunen.

 Men tänk om länsstyrelsen väljer att i det aktuella fallet gå vidare i överklagandesvängen?

– Det hoppas jag verkligen inte. Vi här i kommunen strävar i vilket fall som helst efter en helhetssyn som fungerar i våra tider.