Läge för blodig historia

Johan Theorin har gjort det igen. Skrivit en spännande relationsroman med ett stänk av kriminalhistoria.

Boken Blodläge inleds med en mängd dramatiska händelser som gör att man vill läsa vidare och snart är bokens 406 sidor utlästa.

Som i Johan Theorins tidigare böcker Skumtimmen och Nattfåk får vi följa den gamle skutkaptenen Gerlof Davidsson, som lämnar ålderdomshemmet och flyttar hem under våren och sommaren. Annars är det bara nya karaktärer som dyker upp i Blodläge.

Handlingen utspelar sig från påsktid till valborgsmässoafton i Stenvik, vid stenkusten och främst vid det gamla stenbrottet. Per Mörner flyttar till sin ärvda lilla stuga och firar påsk med sina 13-åriga tvillingar. Flickan är dock mycket sjuk och är tvungen att åka tillbaka till Kalmar lasarett.

Per är frånskild och har en pappa som han inte är uppväxt med och som har haft en stroke och bara är till besvär för honom. Per får bekymmer när hans pappa känner sig hotad på grund av sin bakgrund i porrbranschen. En jobbig sits samtidigt som dottern är sjuk. Per slits mellan sina nära släktingar.

I ett av de nybyggda luxuösa sommarstugorna bor Vendela Larsson, gift med den framgångsrike författaren Max.

Parallellhandling

Liksom de två tidigare böckerna berättas historien med parallella handlingar. Förutom nutid utspelas Blodläge även på 1950-talets Öland. Vendela minns sin uppväxt i byn tillsammans med sin pappa, som blev änkling när Vendela var mycket liten. Hennes barndom var både hård och fattig. Vendela fick höra av sin pappa om älvorna och trollen som levde på alvaret. Hon tror därför på dem och offrar sin döda mammas smycken vid älvornas sten, där hon också önskar sig saker som blir uppfyllda. Men önskningarna blir inte uppfyllda på ett snällt sätt, utan det sker otäcka saker.

Även i nutid, när Vendela är tillbaka i Stenvik, går hon till älvastenen. Att berätta i parallellhandling har blivit lite av Johan Theorins signum. I Blodläge är den emellertid lättare att följa.

personporträtt

Johan Theorin har en fallenhet för personporträtt, och det är främst personerna med onda drag som man minns bäst. Vem kan glömma den ondskefulle Nils Kant i Skumtimmen? Även i Blodläge finns det personer som är onda och inte drar sig för att ta livet av sina medmänniskor på de mest bestialiska sätt.

Blodläge har en rafflande upplösning, som inte gör läsaren besviken. Boken inleds dock med slutet.

Per Mörners vänsterhand var sönderbränd, hans revben var brutna och blicken blöt och suddig, men känseln i hans kropp fanns fortfarande kvar. Han kände bensinen som hälldes över honom, kände hur ljummen den var. Jämfört med den kalla kvällsluften var vätskan nästan varm, och den sved och brände när den rann ner i hans hår och in i de blödande såren i hans ansikte.

Även om Johan Theorin inte riktigt når upp till samma nivå som våra mest namnkunniga svenska kvinnliga deckarförfattare, får Blodläge ändå anses mycket läsvärd som relationsroman betraktad.

Karin Elmersson Lindgren