”Däckföretaget försöker göra Marc till en syndabock”

KALMAR/ÖLAND

Marc-Andreas Milius anhöriga och vänner tror inte på de anklagelser om förskingring av 32 miljoner kr som den stora tyska däck-koncernen Ihle AG riktar mot honom. För första gången talar nu de anhöriga ut i Ölandsbladet om den i Sverige och i Tyskland mycket uppmärksammade förskingringshistorien, som den 27 april i år fick ett mycket tragiskt slut då Marc-Andreas Milius, 36 år, körde ihjäl sig på autobahn med sin Porsche GT3.

Wolfgang Lohman, 65, är morbror till Marc-Andreas. Wolfgang Lohman har tillsammans med hustrun Birgitta, 62, en sommarstuga i Vedby på norra Öland. Hos sin morbor i Vedby har Marc-Andreas tillbringat praktiskt taget varje sommar sedan barnsben. Ölandsbladet sammanträffar med makarna Lohman i Kalmar. De vill nu förmedla sin bild av Marc-Andreas i kontrast till vad tidningarna hittills skrivit.

– Ingenting av det företaget påstår är juridiskt fastslaget och in till dess är Marc oskyldig. Hur kan tidningarna så ensidigt sprida företagets version? Ingen på norra Öland kommer på något som helst sätt att drabbas ekonomiskt av det som skett. Om Marc hade fått leva skulle norra Öland fått stor nytta av hans energi och företagsamhet; det är sådana vi behöver här upp i norr.

STOR SORG

Marc-Andreas bortgång i den svåra olyckan har väckt stor sorg. Hans hustru är utan man och står nu ensam med två barn, det ena 10 månader, det andra 2 år. Föräldrarna är i djup sorg, släkten chockad över olyckan och över anklagelserna.

– Marc som vistats hos oss varje sommar i 20 år hade en dröm och den var att slå sig ner för gott på Öland för han trivdes så bra här. Han ville driva någon verksamhet i mindre skala, han var en verklig entreprenör och Öland kunde ha fått stor nytta av Marcs begåvning och energi om inte detta tragiska inträffat.

Vad Marc hittills förvärvat och byggt på Öland är sommarstugan på 2.5 rum och kök, en Friggebod och ett garage. Han byggde så billigt som möjligt och hade en lokal hantverkare till hjälp, han investerade i macken i Byxelkrok och till en person som råkat i ekonomiskt trångmål lånade han ut 450 000 kronor.

– Marc hade råd med det, han hade hög lön, han behövde inte förskingra för att få ihop dessa pengar. Han hade en Porsche, javisst, men för Marc i hans energiska yrkesutövning fanns det bara två snabba sätt att ta sig fram, Porschen eller flyget.

ÖSTEUROPA

Marc-Andreas Milius var VD för flera dotterbolag inom den stora däck-koncernens satsning på Östeuropa; han hade extremt hög lön och hans bonus var rejäl eftersom han genom stor flit och skicklighet lyckades expandera däckförsäljningen, berättar Lohman.

– Marc jobbade i en världskoncern, han var ”headhuntad” av Ihle AG för verksamheten i Östeuropa, som till att börja med inte var en enkel marknad att verka på. Jag som hade fortlöpande kontakt med Milius vet att han under en period var tvungen att ha personlig livvakt.

I Östeuropa jobbade Marc upp verksamheten från ”scratch” till att bli verkligt stor. Flera hundra personer har fått jobb tack vare Marc, som arbetade dygnet runt, året runt. Det var full fart för jämnan, satt han inte vid datorn talade han i mobilen, minns morbrodern.

– Marc var utomordentligt omtyckt av personalen, han kom inte i slips och Armanikostym utan var den enkle Marc i fleecetröja och jeans. Genom sin enkla och uppriktiga framtoning fick han personalen med sig.

Den enkle, trevlige, hygglige och mysige Marc är också den bild man får då man talar med ölänningar som lärde känna honom. Ingen kan begripa de anklagelser som riktas mot honom.

MUTORNA

Att ge mutor för att skapa goda affärsförbindelser är förkastligt förstås, men detta är nu Östeuropa och där jobbade Marc, som var tvungen att anpassa sig till systemet, förklarar Wolfgang Lohman. Ett tag, men inte nu längre, var till och mutor avdragsgilla i företagens deklarationer. Mutor ansågs som nödvändiga smörjmedel.

– I samförstånd med företagsledningen inom Ihle AG inrättades ”svarta konton” för dessa mer ljusskygga ändamål. De svarta kontona disponerades också av ägarna till koncernen. Ur dessa konton plockade ägarna ut pengar, höjde sina löner, köpte egendomar, delade ut bonus. Hur kan man då komma och anklaga Marc för saknade pengar? undrar Lohman.

Företaget har en strategi och den är att utpeka Marc-Andreas Milius som den skyldige, anser han.

– Och jag begriper inte att inte skattemyndigheterna redan för länge sedan börjat granska vad som hänt inom koncernen. Allt detta har Marc berättat för mig under senare tid.

EN ANNAN MARC

Under den senaste tiden är det en annan Marc som släktingarna på Öland mött. Han var inte längre den glade och utåtriktade, energiske person utan inåtvänd och sorgsen. Han gick inte längre ner till Hornsjön och lekte med sina hundar.

– Han var liksom utbränd. Han jobbade inom en koncern som inte hade någon personalpolitik alls, det enda som bekymrade företagsledningen var profit, profit och åter profit.

Företaget visade ingen som helst hänsyn. Vid ett tillfälle när Marc hade kommit till sommarstugan på norra Öland med familjen ringde företagsledningen så fort han kommit fram och krävde att han skull åka tillbaka Tyskland, omedelbart. Det var bara för Marc att ge sig iväg på ett entimmessammanträde i Tyskland, vilket lika gärna kunde ha klarats av på telefon från Öland, tycker Lohman, som ger ytterligare ett exempel på företagets cynism:

– Efter dödsolyckan var Marcs förtvivlade hustru i kontakt med företagsledningen. Det sades inte ett enda ord av beklagande, endast: ”Ja, det var ju synd, på Porschen” (som blev totalkvaddad).

SLUTA, MARC

– Om det är något jag ångrar så är det att jag inte kunde övertyga Marc om att sluta på detta företag. Han sade själv upp sig någon gång, men då höjdes hans lön och han blev kvar.

Företaget ville inte vara utan Marc.

– Om jag hade kunnat övertyga Marc att sluta så hade han levt i dag, säger Wolfgang Lohman.

Men lyssnade han på dig? frågar jag.

– Ja, Wolfgang lyssnade han på, svarar Birgitta Lohman.

Marc-Andreas Milius efterlämnar hustru och två barn. Hustrun är nu helt utan tillgångar. Släkten måste hjälpa till med kostnaderna för begravningen. Marc får en begravning till havs eftersom han älskade sjön – hans aska kommer att spridas i Nordsjön.

SKRIVERIERNA

Den tyska pressen har nästan dagligen artiklar om denna affär. Ölandsbladet citeras och de tyska tidningarna jobbar naturligtvis fram uppföljningar på egen hand.

– Hur kan alla tidningar ha dessa anklagelser mot Marc, frågar Wolfgang Lohman mig. Ingenting är ju juridiskt prövat.

Grundat på lång journalistisk erfarenhet försöker jag förklara hur tidningar arbetar: I det första skedet av en brottshistoria, det kan vara en förskingring eller vilket påstått brott som helst, så har alltid den som kommer med anklagelsen ett informationsövertag. Journalisten bygger sin artikel på vad polisen/åklagaren säger. Det är den enda information som initialt står till buds. Den som kastar ut ett blänkande drag i journalisternas vatten räknar med att vi hugger på de frestande betet, och det gör vi nästan alltid.

Journalister skriver nyhetsartiklar, vi jagar nyheter, vi lever på nyheter, vi bedriver inte brottsundersökningar. I det första skedet när vi på Ölandsbladet skrev om Marc-Andreas Milius var det endast anklagelserna vi hade att gå efter, vi visste inte vid den tidpunkten att Marc hade några släktingar alls på Öland, det fick vi veta efter hand och det är därför jag nu sitter här och intervjuar dig, förklarar jag och uppmanar Wolfgang Lohman:

– Nu är det dags för din version av händelseförloppet.