Capellagården: Skönhet och funktion i Carl Malmstens anda

VICKLEBY

I veckan öppnade Capellagårdens traditionella sommarutställning efter ett par intensiva veckor av förberedelser. Av skolans cirka 60 elever finns nästan samtliga representerade, däribland avgångseleverna från utbildningen i möbel- och inredningssnickeri, som för kulturarvet efter professor Carl Malmsten vidare.

När Carl Malmsten köpte Elliotsgården i Vickleby och bildades Stiftelsen Capellagården för nästan 50 år sedan, var hans vision att skapa ”en skola för hand och ande, en mötesplats för ungdom från hela landet, besjälade av en önskan att inom sitt hantverk förena skönhet och funktion”. Det senare har onekligen avgångseleven Andreas Petersson från Bålsta lyckats med.

EN 50-TALSKÄNSLA

Hans möbler andas 50-talskänsla genom sköna runda linjer formade i teak. Gesällstycket, ett sideboard med tidstypisk jalusi, för nästan tankarna till en rökig ungkarlslya i mitten av förra seklet, även om det onekligen är lite vanvördigt att placera ett sådant fint hantverk i en dylik miljö. Men möbeln känns helt enkelt lite ”kaxig och uppkäftig”, som Andreas ritningslärare uttryckte det.

– Det speglar mig och jag gillar 50-talets form och träslag, säger Andreas Petersson.

Andreas möbel är ett genuint hantverk in i minsta detalj, och mycket av jobbet syns inte ens på utsidan, som lådornas glidlister av oxel och de omsorgsfullt sammanfogade tapparna.

– Lådorna fick jag göra om 2–3 gånger. Då är det bara att böra om, bita i det sura äpplet och köra vidare.

Det svåraste att göra var dock jalusierna, vilka limmats på en bomullsväv han färgat och tryckt själv.

– Men där fick jag lite hjälp av flickvännen (som går första året på textil-utbildningen).

En rolig detalj är ett lönnfack, vilket öppnas med hjälp av magnetism, i en av lådorna, liksom nyckeln som är en del av listen på övre lådan.

– Man måste ha lite småkryddningar, säger Andreas och ler stolt.

487 ARBETSTIMMAR

Redan hösten 2004, när han påbörjade den tvååriga påbyggnadskursen i möbel- och inredningssnickeri, satte han i gång och fundera på sitt gesällprov.

– Gesällprovet är ju målet med utbildningen, så man måste ha en väl genomtänkt möbel.

Och man får bara en chans, berättar Carl-Magnus Persson, huvudlärare i trä.

– Det går aldrig att göra om, gesällprovet har inga ”omtentor”, blir man inte godkänd är det kört.

Förra sommaren hade Andreas tänkt färdigt. I höstas skickade han in ritningarna till Stockholm för bedömning tillsammans med ett arbetskompendium, där varje moments tidsåtgång måste uppskattas i förväg. Enligt hans beräkningar skulle det ta 497,5 arbetstimmar. Han fick tillåtelse till 450, en tid som fick överskridas med maximalt tio procent.

Efter att först ha byggt en fullskalemodell i spånskiva satte han under januari igång med gesällstycket. Det skulle visa sig bli en kamp mot klockan. Efter 487(!) arbetstimmar kan dock Andreas konstatera att han nått sitt mål, den lilla silvermedaljen, utan att göra avkall på kvaliteten.

– Jag hade kanske velat ha lite högre betyg (trots att han fick 4,5 av 5, reds anm), men det var rättvist bedömt och det var silvermedaljen jag var ute efter. Den är ett bevis för vad jag kan och min nivå som möbelsnickare.

JAN L LINDGREN

Stor silvermedalj tilldelas betyg 4,95 och uppåt, vilket avgångseleven Ann Helen Ueland nästan uppnådde med sitt gesällstycke.