Byggärende som aldrig tar slut

ERIKSÖRE

Ett i grunden simpelt byggärende i Eriksöre i den södra ö-kommunen, har snart kostat lika mycket för skattebetalarna som den planerade kåken i sig. Myndigheter på bägge sidor sundet har dragit igång en osannolik överklagandekarusell. Senast ut är länsstyrelsen som drar ärendet vidare till kammarrätten.

Det hela började med en simpel förfrågan om ett så kallat förhandsbesked. Ett fastighetsägande par önskade uppföra en kåk på sin egen fastighet i Eriksöre.

– Inga problem, sade man på miljö- och byggnadsnämnden.

Visserligen ligger fastigheten i ett område som är intressant ur kulturmiljöaspekter, men några registrerade fornlämningar finns inte på tomten. För övrigt ligger det bebyggelse lite runt omkring fastigheten och vatten och avlopp kunde man ordna genom det vanliga, kommunala VA-nätet. Miljö- och byggnadsnämnden såg på ärendet som en komplettering till befintlig bebyggelse och hade alltså inga bekymmer eller förbehåll när man gav ett positivt förhandsbesked. Men då hade man inte räknat med länsstyrelsens hårdföra vårdare av vår kulturmiljö.

TYNGSTA INTRESSET?

– Det här går absolut inte för sig, dundrade tjänstemännen på andra sidan sundet.

Enligt byråkratexpertisen på styret i Kalmar fanns det i området fasta fornlämningar ända sedan stenåldern och därtill en bevarad malmbebyggelse som absolut inte fick ”smutsas ned” med uppförandet av nya kåkar. Konklusion av ärendet var att, som man uttrycket kallt uttrycket det: ”Bevarandeintresset är större än exploateringsintresset.”

Länsstyrelsens klart uttalade idé om att äldre boplatser – uppenbarligen särskilt på Öland (där en och annan tjänsteman har sitt lilla sommarviste) – vare sig från stenålder eller 1800-talet, är viktigare än den moderna ölänningens behov, fick miljö- och byggnadsnämndens chef, Mats Lindahl, att krevera i en giftig skrivelse till styret. Länsstyrelsens argumentation speglade ”kommunens uppfattning rörande Länsstyrelsens förutfattade inställning när det gäller byggnation på Öland”, skrev han och påpekade i samma skrivelse att det inte fanns några registrerade fornlämningar på fastigheten. Tjänstemännens hävdande att det visst fanns det ansåg Mats Lindahl var ”malplacerat”. Därmed var kriget i full gång.

KRIGET I FULL GÅNG

Inte blev situationen bättre när Mats Lindahl i en intervju i Ölandsbladet talade om ”överdriven beskyddarnit” och dessutom frågade sig hur långt länsstyrelsen önskade utöka sina skyddsområden för det de ansåg vara intressant.

– Enligt deras (alltså länsstyrelsens, reds anm) resonemang råder det i stort sett byggförbud i hela kommunen, var förmodligen också en verbal kula som visste var den tog.

Länsstyrelsens kamp för sina skyddszoner, värt att notera att riksväg 136 går rakt igenom länsstyrelsen ”zon”, drevs vidare till länsrätten. Och därmed skulle väl loppet vara kört för paret i Eriksöre. Men undrens tid är inte förbi. Inte ens när det gäller bedömningar om vad som går för sig på Öland. Rättens ledamöter uppfattade situationen på ett något annorlunda sätt än kulturmiljöfolket på länsstyrelsen: ”Det är således inte fråga om ett ingrepp i en känd fast fornlämning, utan ett ingrepp i dess närområde.”

Och förmodligen behövde rättens ledamöter inte många dyra jurist-timmar på sig för att komma fram till samma slutsats som kommunen gjort då man sade ja till bygget: ”Ett förbud mot byggnation medför därför en olägenhet som inte står i rimlig proportion till intresset av att hindra ytterligare ingrepp i fornlämningsområdet.”

BÖR INTE ROPA HEJ...

Länsstyrelsen fick alltså spö och såväl kommun som fastighetsägare stod på vinnarsidan. Ölandsbladet, luttrade av mångårig bevakning av märkliga byggärenden på denna lilla ö, vågade sig på att ställa en simpel fråga mitt i segerjublet:

Men tänk om länsstyrelsen väljer att gå vidare i överklagandesvängen?

Mats Lindahl, som även han efter mångårigt kämpande med länsstyrelse och en något rigid syn på vad som gör för sig, borde vara luttrad förväntade sig inte det.

– Det hoppas jag verkligen inte. Vi här i kommunen strävar i vilket fall som helst efter en helhetssyn som fungerar i våra tider, sa han.

Men det berömda talesättet om att inte ropa hej... stämmer även i detta fall. Länsstyrelsen har nämligen bestämt sig för att sin tur överklaga och driver ärendet vidare till kammarrätten i Jönköping.

En eskalering av kriget?

– Nej, det vill jag inte påstå. De har också möjlighet att överklaga och har nyttjat den rätten.

Mats Lindahl backar således några meter. Inga vredesutbrott och inget snack om ”rigida byråkrater”.

– Det är bättre att försöka föra en dialog och reda ut saker och ting.

Lite sent nu kanske med tanke på deras överklagan.

– Det finns nog tid till en dialog i alla fall. Och i det aktuella fallet finns det inga fornlämningar på tomten.

Underförstått: ”vi har rätt era puckon”, men det säger inte Mats Lindahl – inte högt i alla fall...