Bernt lägger hatten på hyllan

MÖRBYLÅNGA

Bernt Andersson (c), tills helt nyligen fullmäktiges ordförande, är efter 40 år i kommunal tjänst nästan ett begrepp som är synonymt med Mörbylånga kommun. Fem kommunalråd, med början på ett sjätte, har han hunnit slita ut under sina år med klubban i näven. Men nu får andra ta över. Han lovar dock att bistå med råd och dåd till efterträdaren.

– Jag kan lära ut ett och annat om hur det ska gå till, säger han på sedvanligt anderssonskt rakt-på-sak-manér.

Häromveckan damp ett handskrivet brev ner på kommunledningens bord. Ett brev som signalerar slutet på en hel lokalpolitisk era: ”På grund av svår och långvarig sjukdom kan jag inte klara av mina politiska uppdrag i Mörbylånga kommun vilka jag från dagens datum härmed avsäger mig.” Brevet är undertecknat med ort, datum och namnet Bernt Andersson. Inga åthävor, inte ens partibeteckning eller titel – fullmäktiges ordförande. Det behövs inte, åtminstone inte i det här fallet.

Vad är det då för väsentligt med detta att vara fullmäktiges ordförande? Formellt är just fullmäktiges ordförande ”primus inter pares” – den främste bland likar. Det är fullmäktigeordföranden som representerar kommunen och inte , som folk i allmänhet tror, kommunalrådet. Har man då, som Bernt Andersson, varit förtroendevald i 40 år och suttit som ordförande under fyra mandatperioder är det självklart en lokalpolitiskt viktig händelse när en sådan epok är slut.

RÄTA FÅROR

Fem kommunalråd lyckades han nöta ut. Och han hann även börja på ett sjätte, Kent Ingvarsson (m). Hade Bernt inte drabbats av sjukdom, hade han nog klarat av Ingvarsson också.

– Men jag vet att jag aldrig kan bli riktigt bra. Så jag kan inte skjuta upp mitt beslut om att avgå i evighet, säger Bernt helt osentimentalt och utan att beklaga sitt öde, eller sjunka ihop i missmod.

Sjukdomen, precis som allt annat, är enkelt avskalat och som engelsmännen uttrycker det ”matter of fact”. Någon fyrkantig byråkratrobot är Bernt dock definitivt inte. Bland annat har han ett sju-helvetes humör.

– Jo, jag vet. Och det har jag ibland själv lidit av. Men det kan inte hjälpas, skrattar han.

För utanförstående, som inte direkt drabbas av den anderssonska stålblicken, kan detta med humöret bli ganska kul upplevelser. En bland många berömda händelser i Mörbylångas kommunalpolitiska historia är när han läxade upp en annan hetlevrad politiker, Eddy Johnsson (s).

– Han hade fått för sig att jag ställt någon proposition fel och klagade på detta. Men jag röt till inför sittande fullmäktige och sa till honom att hålla tyst.

Den exakta ordalydelsen, alltså vad Bernt dundrade fram, har blivit ett bevingat uttryck i kommunen, ungefär som Fälldins långbänkar: ”Du ska jävla mig inte komma här och försöka räta några fåror med mig Eddy.” Särskilt Kjell E Johansson (v) lär ha haft väldigt roligt åt detta spontana, och berättigade, utbrott från fullmäktiges ordförande. Åtminstone brukar han dra upp det då och då.

ÖLANDSBRON

Bernt är förstås urölänning, född i Gärdslösa, men han har inte bara stått med näsan i den öländska torvan.

– Nej då, jag jobbade till exempel ett bra tag i England. Så jag for ut i världen och såg mig omkring.

På 1960-talet är han dock hemma igen och blir distriktsordförande i CUF. Och Bernt politiska plattform stärks när han blir kommunkretsens ordförande.

– Och det var jag i 30 år.

Vilka är då höjdpunkterna under alla dess år inom det politiska livet?

– Brons tillkomst måste räknas som en av de viktigaste händelserna.

Bernt Andersson hade dock kanske inte direkt med bron att göra.

– Nej, men Fritz Börjesson (riksdagsledamot från Isgärde som kämpade hårt för Ölandsbron, reds anm) ringde varje söndagsmorgon vid sju-tiden för att ”kolla läget” i kommunen. Den jäkeln lämnade mig aldrig i fred, fnyser Bernt men flinar sedan glatt.

– Fritz vill veta vad som var på gång bland kommunalpolitikerna och ville förstås ha både hängslen och livrem när han propagerade för bron.

Mer direkt inblandad var Bernt Andersson i såväl sporthallsbygget i Färjestaden som i Gårdby.

– Gårdby-hallen ville exempelvis moderaterna inte alls veta av. Men jag och Hardy (Petersson (c), tidigare kommunalråd, reds anm) drev igenom den.

Som ordförande i kultur- och fritidsnämnden fixade Bernt motionsspåren i både Mörbylånga och Färjestaden. Bland de riktigt tunga sakerna som har Bernts signatur måste man nämna fjärrvärmeverken.

– Jag motionerade och propagerade i åratal för dessa byggen. Och nu äntligen så har det hänt något. Fjärrvärmen i Mörbylånga är igång och här i Färjestaden är man i full fart med bygget. Det är roligt och tillfredsställande.

KOMMUNALRÅD?

Efter så många år med det politiska vardagsslitet har Bernt givetvis ett väldigt nätverk som det heter på nysvenska. Men varför blev han då aldrig kommunalråd själv? Under lång tid var kommunalrådsposten nästan självklar för centerpartiet i kommunen.

– Jag har alltid hört till de radikala inom paritet. Centern var ett mycket konservativt parti från början. Och jag låg på ytterkanten. Det var faktiskt nära att jag hoppade av en gång.

Men någonting hände. Och det som hände var Torbjörn Fälldin.

– Med Fälldin fick partiet en helt ny inriktning med miljötänkande och sådant som alltid intresserat mig. Och då blev det plötsligt roligt igen.

Men kommunalrådsposten?

– Jag fick inte det nödvändiga stödet. Men det var nära en gång. Det stod mellan Lage (Abrahamsson) och mig. Men jag var fortfarande ansedd som alldeles för radikal. Dessutom gillade jag mitt jobb på Kalmar Lantmän som var både roligt och intressant.

TOMTE

Även centerpartiet har förstås haft sina stora profiler. Vi har redan nämnt Fälldin, som Bernt förstås har träffat flera gånger. Något äldre läsare kan kanske även erinra sig Gunnar Hedlund som myntade uttrycket: ”man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten”. Hedlund var först ordförande i Bondeförbundet som 1958 bytte namn till Centerpartiet. Han blev aldrig, som Fälldin statsminister, men väl inrikesminister i en koalitionsregering. Bernt träffade också Hedlund, som han avfärdar som ”en tomte”.

– Man visste aldrig var man hade honom. Han var väldigt knepig.

Men, som ett välkänt barn-tvprogram heter – nu är det nu. Vem tar över Bernts ordföranderoll?

– Att det blir en centerpartist är självklart. Det har vi redan gjort upp om, säger Bernt med stort eftertryck.

– Och min efterträdare får gärna komma hit, så ska jag undervisa om hur det ska gå till.

Falsk blygsamhet är inte Bernt Anderssons allra starkaste sida.

– Nej, jag tycker alltid att man ska säga som det är. Det går fortast.

HATTEN

Även om nu Bernt lämnar den direkta politiken, betyder inte det att han slutar att intressera sig för ämnet.

– Nej, självklart inte. Jag är fortfarande med i partiet och jag kommer nog att ta del i debatten.

OK då, Vad säger du om Öland som en kommun?

– Nej. Vi ska vara två kommuner. Vi ska väl inte bygga oss ett eget Norrlandsproblem? Däremot kan vi samarbeta i en mängd frågor. Räddningstjänsten fungerar exempelvis utmärkt. Men jag kan tänka mig äldreomsorg och mycket annat också. Det blir ett demokratiskt underskott med en kommun. Medborgarna kommer längre från beslutsfattarna. Det gillar jag inte.

Är det något eller någon du särskilt vill framhålla efter alla dessa år i kommunens tjänst?

– Min hustru Ewy.

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Hade inte hon ställt upp under dessa år, hade jag aldrig klarat av det här.

Till slut kan inte vi avhålla oss från en viktig profilfråga:

Det här med hattarna, hur har det blivit så? Du är ju ”han med hatten” i stora delar av Centersverige.

– Jag har alltid burit hatt. Just nu har jag fyra stycken. Men nu lägger jag fullmäktigehatten på hyllan...

– Men, som sagt, jag lovar att ställa upp för efterträdaren.