Världsmästarna tillbaka

Igår var det träning och fotografering i sporthallen. Fick stå längst bak tillsammans med de långa grabbarna, kanske för mitt utseende, vad vet jag. Framför mig hamnade givetvis han med det gigantiska arslet vilket skymde min perfekta kroppshållning men som tur var så uppmärksammade fotografen kvickt detta och flyttade lite på honom.

Mange var tillbaka, smalare än på länge då kräksjukan såg ut att ha gjort honom gott. Världsmästarna var också tillbaka och gjorde helt rätt i att ha kvar fötterna på jorden och samtidigt under spelet visa vilka geniala spelare de är. Försökte själv stjäla bollen från Simon ett fåtal gånger genom att smälla på ordentligt men trots detta kom han ut segrande i varje närkamp, vilket inte uppskattades.

Kom ihåg när jag var i tolv års åldern då jag tillsammans med mina bröder Josef (9 år), Jimmie (7 år) och farsan (gammal) spelade fotboll nere i källaren, hemma på Trädgårdsgatan. Redan då smällde vi på varandra, när det spelades två mot två med en stor plastboll på heltäckningsmattan. Med åren blev det värre då tacklingar haglade i spånskiveväggarna som trots detta höll för trycket. Men gemensamt för alla dessa år nere i källaren var att de slutade nästan alltid med att Josef var så förbannad att han inte kunde fortsätta. Inte sällan när han spelade ihop med farsan som inte alltid behövde vinna, om han inte spelade ihop med den minsta, vilket gjorde Josef rasande när han såg att han inte gick för fullt.

När svordomarna kom lite senare med åren eller när någon grät kom morsan nedrusande för trappan och skrek att vi fick lov att lugna ner oss. Detta gjorde att vi bet ihop ännu mer, för ingen ville sluta spela utan det var alltid “en match till” innan läggdags. Pappa borde ha blivit ruinerad dessa tider då han fick springa till Inter Sport var och varannan dag för att köpa vita tubsockar, med deras logga på, då vi bröder gjorde hål på varsitt par på ungefär två kvällar.