Viktigt att slå vakt om valhemligheten

Under valet i september fick Sverige besök av internationella valobservatörer.

Deras rapport visar på brister i det svenska system som vi många ansett vara ett föredöme.

Det är framförallt två saker som valobservatörerna från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) noterat: Sverige bör stärka valhemligheten och öka transparensen i kampanjfinansieringen.

Vad gäller valhemligheten har riksdagen redan tagit ett steg. I förra veckan klubbades ett förslag igenom om att valsedlarna ska kunna tas utan att andra ser.

Det har ju tidigare varit så att medan man lägger sin röst i respektive valkuvert väl dold innanför ett skynke så plockar man sina valsedlar samtidigt som andra människor finns i omedelbar närhet.

Det i sin tur har säkert lett till att många plockat med sig valsedlar från flera partier, fast de vetat exakt vad de ska rösta på. Men man tar med sig några ”kamouflagelappar” för att förvirra för den nyfikne grannen i vallokalen.

Att exempelvis kommunalråden Ilko Corkovic och Henrik Yngvesson plockar sina respektive partiers valsedlar och låter resten ligga torde väl inte förvåna någon. Men det finns flera partier på Öland som bara finns med i kommunvalet och vars företrädare kanske inte vill att någon ska veta hur de lägger sin röst i riksdagsvalet. För många andra kan det finnas goda skäl för att man inte vill rösta helt öppet – valhemligheten är viktig. Inte minst sedan partipolitiken blivit allt mer polariserad.

Snart är det ju dags att rösta igen. Om ett halvår har vi val till EU-parlamentet. Måhända blir det då också ett val om en kommunsammanslagning på Öland. Vid ett sådant scenario är det också viktigt för den som inte öppet tar ställning att kunna göra sitt val, välja sin väg, samtidigt som personen kan behålla sin valhemlighet.

Den andra huvudpunkten i kritiken från valobservatörerna är att det ska göras tydligare vem som finansierar enskilda kandidaters valkampanjer. Partierna borde också redogöra för sina utgifter och tillgångar.

Det ska poängteras att det svenska valsystemet alls icke är på ruinens brant. Tvärtom – men det finns ju sällan något så bra att det inte kan bli bättre.