Vem vill bli lärare?

Det blev inte några 10 000 extra i månaden för vare sig Lf:s eller Lr:s medlemmar. Följdriktigt skallar nu ropen om avgång. Varken Metta Fjelkner eller Eva- Lis Sirén har lyckats svara upp till majoritetens krav.

Men vem hade på allvar trott att lärarfacken skulle kunna ro hem ett avtal som inte ens Teamsters Jimmy Hoffa skulle ha kunnat förverkliga?

Att tala om olika yrkeskategoriers värde är annars en vansklig sak. Vem gör mest samhällsnytta? Sjuksköterskan, läraren eller yrkesfolket som tar hand om våra sopor?

Självklart finns det inte en enda svensk medborgare som inte inser vikten av att landet har ett tillräckligt antal kompetenta (behöriga) lärare i alla ämnen, på vartenda stadium och i varenda skola. Verklighetens ser dock inte ut så, vilket alla känner till. Ett exempel på det är den akuta bristen på NO-lärare. Bara för några veckor sedan rapporterade Ekot om att 900 NO-lärare var obehöriga. Terminens kull av utexaminerade behöriga NO-lärare var: fyra stycken i kemi, sju i fysik samt nio i biologi…  

Söktrycket på landets läroanstalter för lärare är inte överväldigande. Och vem kan klandra ungdomar som siktar på högskolestudier och en yrkeskarriär med en förväntad hyfsad löneutveckling? Läraryrket är i sådana sammanhang inte prioriterat. Om status mäts i lön spelar läraryrket i de lägre divisionerna.

Sverige står inför en kritisk lärarbrist redan nu – och det lär bli värre.

Utbildningsminister Björklund (FP) möter krisen genom att föreslå nya karriärvägar inom lärarkåren: Man ska kunna bli lektor eller förstelärare, med åtföljande lönepåslag av 10 000 kronor i månaden för en lektor (som ska ha minst en fil.lic. i lärdomsbagaget) och 5 000 för förste- eller huvudlärarens del. Staten har lovat att skjuta till de cirka 880 miljoner som krävs för att genomföra reformen som planeras att vara fullt implementerad 2016.

Självklart är detta ett unikt steg för staten att ta. Det är inte alltför ofta som man från politiskt håll blandar sig i lönebildningen, som förväntas skötas av parterna på arbetsmarknaden.

Men, men, lärarkåren kommer inte enbart att bestå av lektorer och förstelärare. Det kommer alltfort att finnas ett stort behov av mängder med träget arbetande lärare utan gradbeteckningar. Vanliga lärare som i allra högsta grad är nödvändiga för skolan och samhället. För denna, den allra största delen av lärarkåren, har staten inte gjort några som helst ansatser att ”hjälpa till” med lönesättningen. Här förlitar man sig på att kommunerna gör sitt.

Vi tror nu inte att kommunerna mäktar med denna uppgift. Enbart för Mörbylånga kommuns del skulle ett avtal på 10 000 extra i månaden för lärarkollektivet inneburit 30 miljoner i ökade kostnader. Samtidigt krävs det skolbyggnader (!) i Färjestaden, VA på östra sidan av kommunen , en ny sporthall eller två…

Vi anar tyvärr en relativt dyster framtid inom skolvärlden. De få som utexamineras har valt att utbilda sig till lärare i brist på bättre och för att det inte finns någon som helst konkurrens på lärarlinjerna. Om detta fåtal kommer kommunerna att konkurera genom att erbjuda en hundring eller två mer i månaden. Kort sagt: kvaliteten kommer inte att bli särskilt mycket högre än vad den är idag – och idag är den enligt alla mätningar relativt usel.

Det är hög tid för staten att ta tillbaka skolan.