Vart tog dagmammorna vägen?

Förskolor, dagis – kalla det vad ni vill, är inte primärt till för barnens skull, utan för att vuxna ska kunna förverkliga sig själva och öka på landets tillväxt.

Det kan låta cyniskt och är givetvis fullkomligt tabu att överhuvud taget antyda något i den vägen, men det är bara att se sanningen i vitögat. Förskolor och dagis är förvaringsplatser för barn. Och det hjälper inte hur många vackra ord om ”pedagogik” och ”barns rätt till social utveckling” det än strös ut över fenomenet. Fanns det inga förskolor eller dagis skulle hälften av arbetskraften vara tvungen att stanna hemma tills barnen nått en något så när skolmogen ålder.

Om vi nu accepterar att det faktiskt ligger till så, borde inte då barnens miljö vara den bästa tänkbara? Borde inte också valmöjligheterna för barnens vistelse utanför hemmet vara näst intill oändliga?

Hur ser det då ut på fältet?

Man behöver inte göra särskilt grundläggande studier för att konstatera att barngrupperna blir större och större. En gång i tiden fanns det ett maxtak på tolv barn för en förskolegrupp. Den gränsen höjde snabbt till 18, för att idag vara i praktiken hur hög som helst. Försvarare av de nya systemen med obegränsade barngrupper brukar då hävda att antalet vuxna blir fler. Men det hjälper inte det barn i ett- eller tvåårsåldern som kanske inte har det mest robusta nervsystemet och som inte vågar, eller kan, slå sig fram i flocken av främmande barn för att nå en vuxen som barnet i bästa fall kan söka trygghet hos.

Det finns mängder med forskning – barnläkarna Green, Lagercrantz, Schulman och senaste psykologen Eva Rusz – som tagit upp detta problem, efter att man konstaterat att svenska barn sedan decennier verkar må allt sämre.

Hur göra?

Ett enkelt sätt är förstås att återinföra maxtaket på antal barn. Det finns dock en sorgligt bortglömd institution som kollektivismens förespråkare verkar betrakta med vämjelse, men som kan vara en utväg för stressade och ledsna barn och föräldrar – de privata dagbarnvårdarna.

En privat ”dagmamma” är inte sämre utbildad än de flaschigaste Reggio Emilia-pedagoger – och hon/han har oftast en mycket liten barngrupp på sex-åtta barn att ta hand om. Eventuella problem blir således omedelbart högst påtagliga och synliga. De drunknar inte i den högljudda massan.

Men dagmammorna håller medvetet på att fasas ut som en antikverad och ”farligt” inslag i barnomsorgen.

Vi tar exempel från närområdet:

I Mörbylånga kommun fanns det för bara tio-femton år sedan ett 20-tal dagmammor i den norra kommundelen. Idag finns det fyra. Snart bara tre, eftersom en dagmamma ämnar pensionera sig.

Kommunen gör heller ingen ansats att marknadsföra detta alternativ. Tvärtom, har såväl tidigare som nuvarande skolledning gjort sitt bästa för att ta död på det fenomen som strider mot allt vad moderna och kollektivistiska DDR-lösningar på barnomsorg heter.

Mörbylånga kommun är annars sedan Urakaipas tid en borgerligt styrd kommun. Borgerligheten, särskilt de Nya Moderaterna, sjunger alltsomoftast valfrihetens lov i alla möjliga tonarter. Vi skulle gärna vilja se en insats på det här området också.

Inte minst för barnens skull…