Trädgårdar och lesbisk biskop
Tänk vilken respons, trädgårdarna tycks aldrig ta slut. I ett försynt upprop i Ölandsbladet för någon dryg månad sedan, inuti en text, bad Ölandsbladet om att få besöka människors älskade trädgårdar. Nu kommer det ena välkomnande brevet efter det andra i en lagom takt så att det också hinns med. Människor öppnar sina grindar in till det allra innersta, trädgården där hemmavid.
Vi dricker kaffe, pratar om barnbarn, förestående pensionering, om tider som flytt, om drömmar och allt det där tycks ligga invävt i grönskan.
Är det typiskt kvinnligt att samla fröer? Att få saker och ting att gro och att flytta växter. För männen tycks allt jämt åka på att bygga altaner, klippa gräset och vattna.
Vilket tålamod det kan vara att dra upp en pion från frö till grönskande växt. Det tar lika lång tid som fyra graviditeter.
Tre år, krukor utan synliga tecken i två säsonger och därefter en planta inte högre än en näve som kan planteras ut i rabatten. Tre år. Vilken väntan. Och vad är det som kommer upp, blir det den där vita pionen vars frö grävts ner i mullrik jord? Inte alls säkert för humlan kan ha busat runt i en röd strax innan så att din
vita pion snarare ser ut som en polkagris, lika oförutsägbart som livet självt.
Biskop inget jobb?
Brunne är Sveriges första lesbiska biskop konstaterades häromdagen samtidigt som ett JAHA- kunde inte bry mig mindre om hur hon har det privat. Vad hon åstadkommer i sina kontakter på arbetet är det viktigaste och varför
skulle hon inte åtnjuta samma förtroende som en heterosexuell är ju egentligen kärnan i frågeställningen. Så här kommenterar Dag Sandahl det hela: Ledarskribenten bryr sig inte om vem Brunne lever med. Hur hon fungerar på jobbet är en mycket intressantare fråga. Biskopsämbetet reducerat till jobb. Det är som Marx och Engels konstaterat i Manifestet (1848). Till sist ses också prästen som lönearbetare. Att en biskop ÄR något blir en ny fråga. Den om jobbet - vad en biskop GÖR. Tydligare kan knappast sekulariseringen av ämbetet uttryckas. Så tänker Dag
Sandahl.
Sekularisering kommer från latinets sæcularis och kan översättas som hör till seklet. Det känns skönt att höra till det sekel vi lever i. Undrar om biskopen, läkaren, svarvaren eller journalisten skulle lyfta ändan från sänghalmen om dessa inte fick betalt? Ty dessa sysslor är att betrakta som jobb. För utfört arbete , vanligtvis åtta timmar per dag, utbetalas lön.
Tillhör man en organisation under en del av ett sekel som accepterar kvinnliga lesbiska präster så är det baraatt tugga i sig detta faktum. Alternativet är att bilda en egen grupp inom yrket med normer och bilder av hur allting ska vara. En utbrytargrupp, en ny organisation, som följer samma norm och delar samma bilder av hur kyrkan ska se ut och som Dag Sandahl och många med honom säkert skulle bedriva framgångsrikt och finna stor glädje i tillsammans med församlingsborna.
Undrar just vilken av dessa olika organisationer som skulle få flest medlemmar?
