Tjommen Bullen Bua och AK
Hur tilltalar vi varandra egentligen och varför låter det som det gör ibland? De som är födda och uppvuxna i Kalmar vet att samtalet ofta utspelar sig med hjälp av ironi. Undertoner och ofta motsägelsefulla meningar far som pingpongbollar i en kommunikation mellan två kalmariter.
Ett javisst Du, kan betyda, nej dra åt skogen.
Ett Han är ju oerhört rolig med rätt tonfall betyder precis tvärtom, att han är tråkig eller dum.
För inflyttade är det alls inte lätt att förstå de invandas tongångar emellanåt. Hela den kalmaritiska sidan bygger i grund och botte på någon slags torr på humor. Har man ingen humor och självdistans kan det bli svårt att trivas med kalmariter.
Det finns vissa personer från specifika landskap som har svårare för kalmariter än andra, vågar inte nämna vilka delar av landets som avses eftersom det är tråkigt att bli fälld för förtal. Men noteras kan att norrlänningar verker ha väldigt lätt att haka på den kalmaritiska ironin och underfundigheten. Norrlänningar och folket från ostkusten trivs bra tillsammans är en erfarenhet.
En kalmarbo får sällan heta det den egentligen heter och var döpt till: Ann-Cristin blir AK, Isabell blir Issa, Tomas blir Tjommen, Henrik blir Henke, Petrik kallas Patte, John blir Jonte. Killarna kallas dessutom ofta vid sina efternamn.
En ännu vassare tradition är de smeknamn som är helt omöjliga att ens härleda till namnet: Susann kallades för Strusse, Bua hette egentligen Stefan, Ankan hette Håkan, Bullens riktiga namn var Per, Bulan hette egentligen Tomas.
Nog handlar det om värme, kärlek och gemenskap i de allra flesta fall. Men för den som åker på ett öknamn snarare än ett smeknamn kan det bli ledsamt.
Så finns det ännu ett sätt att kalla varandra vid smeknamn, eller kanske snarare öknamn. Det är det tilltal som används när personen i fråga inte är närvarande. Men då har vi kommit till det stadie att personen i fråga inte är omtyckt. Och då är det dags att sätta punkt.
