Ta tillbaka initiativet
Ica-Trofast i Degerhamn drar ner på personalen. Ägarna klara inte att hålla full besättning när kundunderlaget sviker. En oerhört tråkig, men tyvärr återkommande nyhet när det gäller livsmedelsbutiker på södra Öland. Vi skulle kunna dra ihop en hel katalogaria över de senaste årens affärsnedläggningar på södra Öland alla på samma tema: svikande köptrohet och kundunderlag.
De missmodiga kan skylla på utvecklingen och fortsätta att handla på fastlandet. Men utveckling är inte ett fenomen som bara infinner sig. Det finns, även om nu uppgivna kanske inte tror det, möjligheter att styra en utveckling. Men då gäller också att ha, som det heter numera på nysvenska, ett proaktivt förhållningssätt.
För drygt två år sedan proklamerades det från kommunborgen i Mörbylånga att det nu minsann var dags för fokus på den södra kommundelen. Starten blev också lovande med möten och träffar med olika intressenter och kommunfolk. Och därefter?
Vi vågar inte hävda att det rått totalstiltje på den södra fronten, men vi har å andra sidan inte sett mycket av konkreta aktiviteter på backen heller.
I många borgerligt styrda kommuner sätter man en stor tilltro till det privata entreprenörskapet. Det är privata krafter som ska ordna det mesta från skolor och vård till byggande och boende. Risken är då att man hamnar i ett utvecklingslimbo. Ingenting händer.
Men Ramon Harels satsning i Norra Viken har faktiskt börjat rulla på, eller hur? Jodå, men det var en lyckträff. Om kommunala planerar hade varit förutseende hand man kunnat starta det projektet för 20 år sedan
Det kan således vara dags att tillbaka det kommunala initiativet när det gäller den framtida utvecklingen för södra Öland.
Vi skulle exempelvis mycket väl kunna tänka oss att kommunledningen scannar markerna i söder efter kommunägda (eller lätt överkomliga) marker, gärna i anslutning till Kalmarsund, för att planera en stugby på låt oss säga 50 hus eller så. Stugbyar betyder folk och kundunderlag, inte enbart under sommarmånaderna, samt arbetstillfällen i diverse hantverksbranscher.
Ytterligare en punkt på programmet vore att rusta upp kommunens badstränder. Den gången när kommunledningen sålde Haga Park för en spottstyver, för att sedan se den nye ägaren kamma hem en miljonvinst, var inte en av de ljusare stunderna i Mörbylångas kommunhistoria. Men man kan reparera denna skada genom att skapa något likande längre söderöver. Varför inte ta itu med det bad som finns alldels intill Grönhögen.
Med upprustning menar vi en liten servicebutik, kiosk, toa och duschar, rejäla bryggor med mera. Vad är Öland känt för? Sol och bad. Solen fixar sig själv. Det gör inte baden.
Vidare skulle vi gärna se en satsning på något slags företagshotell söderöver. Det kommer inte att fyllas omgående, men det ger åtminstone hugade entreprenörer med Ölandslängtan ett incitament till att fundera på södra Öland som lämplig boendemiljö.
Men stopp och belägg. Kostar inte sådana satsningar mängder med pengar?
Jo, visst gör det. Men det är pengar som man relativt lätt kan få tillbaka. En planerad stugby med infrastruktur och allt, genererar VA-anslutningar, bygglovsavgifter med mera. Badet lockar turister som talar väl om Öland och som kanske rent av handlar i den lokala affären och kanske rentav börjar funder över att åtminstone slå sig ner i en stuga så småningom. Vad ett mindre företagshotell med driftiga hyresgäster kan åstadkomma säger sig självt.
Vi hävdar nu inte att utvecklingen skulle gå i en rasande fart. Det kan ta tid. Exempelvis stod Solbyn i Byxelkrok ganska öde i bra många år, men nu är det fullt.
Jo, det var så sant en sak till: många väntar på VA-utredningen för södra Öland
