Skydda vår maritima historia
Lybska Svan, Makalös, Långe Barken, Swärdet samt hundratals andra fartyg tillsammans med ubåtar och flygplan har under århundradena sjunkit i farvattnen runt Öland och i Östersjön.
När Anders Franzén lokaliserade Vasa i leran på botten av Stockholms Strömvar det en forskarbragd byggd på arkivstudier och rent fysiskt mycket tålamodsprövande arbete: Franzen satt ensam i en roddbåt med ett litet lod och fiskade efter ekbitar; så fick han napp till slut efter åratal av sökande. Där låg Vasa. På samma sätt gick det till med Stora Cronan, mycket forskning i arkiven, hundratals timmar på sjön utanför Ölands ostkust med en liten fiskekutter, Mare Balticum.
Tekniken för att finna sjunkna fartyg var begränsade liksom dyktekniken. Man kan säga att då utgjorde ett djup på cirka 50 meter ett automatiskt skydd mot vrakplundring – nu kan man med nya gasblandningar dyka ner till 100 meter utan svårighet. Som framgår av programmet Vrakletarna sker nu vraksökningen industriellt med stora fartyg och ytterst avancerad teknik. Vad programmet visar är egentligen att Östersjöns maritima arv nu måste få ett lagskydd som motsvarar den utveckling som tekniken genomgått.
Det 1500-talsfartyg som påträffats och som sensationellt uppvisades i det första programmet kan av ekonomiska skäl aldrig bärgas, men nu är dess position känd i dykarkretsar och därmed föreligger ett allvarligt hot från framtida vrakplundrare eftersom det finns miljoner att tjäna på föremål från 1500-talet. Och vad tjänar det till att lokalisera ubåtar och flygplan som sjunkit de senaste 70 åren; under krig har de gått under med man och allt. Dessa ubåtar och flygplan bör, liksom Estonia är det, vara fredade gravplatser i Östersjön och de bör varken få röras eller filmas såvida det inte föreligger ett allvarligt historiskt problem som måste lösas, men det skall i så fall vara en myndighetsundersökning som i fallet med DC3:an.
Programmet Vrakletarna är visserligen spännande, men det aktualiserar som aldrig förr ett lagskydd för Östersjöns maritima arv. På land råder förbud mot metalldetektorer för att skydda våra fornminnen – en liknande lag bör gälla för Östersjön. Vad ger ett privat, vinstdrivande bolag rätten att avslöja position efter position för vårt maritima kulturarv?
