Ska vi betala knarket?
Alla som har den minsta insikt i drogernas problematik känner till två oomstridda fakta:
* En missbrukare som är inne i sin karriär är inte riktigt klar i knoppen när han/hon ständigt är förgiftad av alkohol eller narkotika; därför är de beslut missbrukaren fattar själv inte rationella.
* Ju tidigare ett drogmissbruk bryts desto mindre blir skadorna och desto lättare blir det att anpassa honom/henne till ett drogfritt och anständigt liv.
Skattebetalarna i Mörbylånga erlägger villigt en ganska hög kommunalskatt och hjälper gärna en medmänniska i nöd, men att betala skatt som går till att upprätthålla ett drogmissbruk kan inte sägas ingå i den tysta överenskommelse som finns mellan medborgarna och samhället och som är grunden för villigheten att betala till det gemensamma. Därför är det nu bra att Mörbylånga kommun ställer saken på sin spets och överklagar Kammarrättens flummiga dom till Regeringsrätten. Det är kommunens rätt och skyldighet att ställa vårdkrav på en missbrukare innan det betalas ut socialbidrag.
Man kan också se denna sak ur ett annat perspektiv, nämligen de anhörigas. Säkert är det så att de närmast anhöriga, kanske föräldrarna, med ytterlig förtvivlan sett hur deras älskade son eller dotter förvandlats till oigenkännlighet under missbruket. På tusen olika sätt har de försökt häva missbruket, stoppa det, bland annat genom att dra in pengarna, som ändå alltid går till droger. Man undrar ju vad dessa föräldrar säger och känner när de får vetskap om att deras barns fortsatta drogmissbruk finansieras av Mörbylånga kommun efter en dom i Kammarrätten.
KONSULTEN
Tidigare statsmän brukar skriva memoarer, ägna sig åt historiskt författarskap, då och då uttala några visdomsord och åldras i värdighet. Göran Persson, som väljarna kastade ut efter det sämsta s-valet sedan 1917, blir konsult. Vem vill ha något råd av den mannen?
