Poesi – en OS-gren om kulturministern vill?

På tisdagsförmiddagen kom en nyhet nedsinglande som åtminstone för ett tag även överskuggade påveavgång Nordkoreanska atomsmällar och hästköttsskandaler – Internationella Olympiska Kommittén (IOK) har beslutat att plocka bort brottning från det olympiska programmet.

Brottning – en olympisk paradgren som var med redan från början år 776 f. Kr. och där inte minst Sverige har stolta traditioner (84 medaljer), förpassas ut ur det olympiska finrummet.

Tiderna förändras och vi med dem och självklart kan det finnas anledning att förändra och putsa på det olympiska programmet. Är det någon (utom möjligen undertecknad och kanske ytterligare några progressivt konservativa) som saknar dragkamp och poesi – 1912 i Stockholm, hindersimning och skjutning på levande fågel – 1900 i Paris, eller synkroniserad solosimdans – med så sent som 1992 i Barcelona?

Även om glasyren på en kaka kan bytas ut, brukar sockerkaksgrunden ändå vara densamma – för säkerhets skull. Och brottning hör definitivt till grundbultarna inom det olympiska programmet.

För er som nu börjar undra över hur det kan komma sig att vi tar upp ett så ”simpelt” ämne som brottning i den här spalten, ber vi att få påminna om att vi ibland spelar efter reglerna i svenskmaoistisk teori om att allt är politik. Dessutom är staten genom olika politiska beslut (oftast gällande bidrag) starkt inblandad i idrottsvärlden. Våra styrespersoner anser att idrott är så pass viktigt att en särskild ministerpost är inrättad för ändamålet. För närvarande besätts posten av idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M).

Så vi tar oss friheten att fortsätta på det utlagda spåret:

Varför förpassas brottarna ut i den icke-olympiska kylan?

Brottarna, men kanske i synnerhet gänget runt de vältränade mattmatadorerna, har på något sätt satt krokben för sig själv. Vi minns ett antal OS, även det senaste i London, där vi som åskådare inte begripit någonting. En brottare tar ett livtag och värker motståndaren i mattan så talkdammet yr. l nästa ögonblick kommer en ”tegelsten” indunsande på mattan och vild palaver bryter ut runt ringen, varefter den som vi tycker självklare vinnaren befinns ha förlorat.

Vi har också fnissat åt domslut när domaren med högtidlig min plockar upp en Keno-boll ur en urna och dömer en av brottarna till parterrläge. Vad är det här? Åskådarna är lika undrande och förstår lika lite som när man begapar Alliansturerna i Kalmar.

Brottning har förvandlats från en kraftmätning på mattan till något slags byråkratiskt käbbel runt samma matta där korruptionsdunsterna hänger tungt i hallen.

Världens enklaste sport – bästa teknik parat med största styrka vinner – krångligare borde det inte vara, har förvandlats till ett obegripligt spektakel.

Trots vårt instinktiva motstånd kan vi alltså förstå IOK:s beslut. Vi skulle dock önska att man i samma veva städar undan en massa annat trams. Beachvolleyball, allt skytte, cykling i velodrom (nej, ta bort all dopingcykling), landhockey, fotboll, segling, taekwondo…tja, listan kan göras ganska lång (särskilt om man även tar med vinter-OS).

Varför inte bara koncentrera OS till klassisk friidrott, gymnastik, simning?

Vi nämnde idrottsministern här ovan. Hon dubblerar som bekant även som kulturminister. Kan inte hon lobba för att man återinför den klassiska grenen poesi och litteratur OS-programmet? En uppgradering av finkulturen till OS-status kanske till och med skulle få det uppväxande illitterata släktet att öppna en bok då och då.

Till slut förvånas vi över det fullständigt idiotiska beslutet att ge golf OS-status. Hur mycket pengar kostade det?