Ölands stränder
Tyvärr, Öland finns inte med i det lagförslag, som skall göra det lättare för kommunerna att bygga längs stränderna. Det innebär att de båda Ölandskommunerna fortfarande skall vara satta under förmyndare i ganska enkla byggfrågor.
En kommun får ta hand om våra barns utveckling via dagis, förskola och grundskola till och med gymnasiet, kommunen har hand om all social omsorg och när vi blir äldre är det kommunen som ser till att vi kan åldras anständigt och värdigt inom äldreomsorgen/vården, allt detta livsviktiga är en kommun ålagd att syssla med, men den får inte bestämma om ett hus skall placeras 200 meter från sjökanten. Är inte detta bra märkligt och är det inte rentav ologiskt? Vem känner Öland bäst, de politiker som verkar här och som oftast är födda här eller byråkraterna på länsstyrelsen?
Det nya lagförslaget om stränderna omfattar i princip bara Norrland och det kallas därför Norrland Guld, men det utesluter hela västkusten, Blekinge samt Småland, vilket innebär att länets samtliga kustkommuner och hela Öland skall lida under det nuvarande tvånget och restriktionerna. De berörda kommunerna i Kalmar län borde här göra en gemensam framstöt mot regeringen om ökat kommunalt inflytande över denna viktiga, strategiska resurs, stränderna.
För Ölands del ser vi vilken potential det finns i sjönära boende: Utvecklingen av bostäder i hamnen i Färjestaden, de pågående hamnplanerna i Mörbylånga samt på sockerbruksområdet, Blå Rörs-området i Borgholm etc är goda exempel. Folk vill ha sjönära boenden och är beredda att betala rejält (Sandviksklint). Ett upplättat strandskydd kan bli Öland Guld! Det kan ske utan att intrång görs för en endaste liten pippifågel.
Spårar man inte lite hederlig, gammaldags svensk avundsjuka i de nuvarande hårda strandreglerna: Om inte alla kan ha sjöutsikt skall ingen ha det. Detta följer den socialdemokratiska principen om ”att fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla...”
Glömska
2.7 miljoner kr i kommunal borgen ”glömdes bort” när kommunalförbundet genomförde ÖTAB-affären. Om skattebetalarna skall kunna ”glömma”, förlåta och gå vidare bör nog den ansvarige för glömskan redogöra för vad som egentligen hänt.