Nödvändiga utgifter (för skattebetalarna)?

Skatter är ett kärt ämne som gärna diskuteras. Oftast är den för hög. Visserligen hävdas det ibland att medborgarna, om de ställs inför valet om bättre skolor, vård och omsorg, gärna säger sig vilja ha högre skatter för att erhålla just detta.

Den snara lösningen, åtminstone på vänsterkanten, i många kommuner brukar vara att börja fundera i skattehöjartermer när pengarna sägs tryta. I båda ö-kommunerna har man också praktiserat detta recept. I Mörbylånga kommun tvingades (?) man exempelvis att höja skatten med en 50-öring när man plötsligt insåg hur kostsamt det skulle bli med det nya äldreboendet Rönningegården. Skattehöjningen utlovades vara temporär – men ja…

Medborgarna vill förstås gärna tro att beslutsfattarna håller god ordning på inflödet, och kanske särskilt utflödet, av alla surt intjänade skattekronor, men ibland blir man förvånad över hur lättvindigt pengar kan spenderas på de mest märkliga saker.

Nu senast nås vi av nyheten att Malmö kommun lagt ut 300 000 kronor på inköp av karameller.

Karameller? Godis?

Jojomensan, dess karameller är inslagna i papper på vilket man präntat olika så kallade ”värdeord”. I Malmös fall rör det sig om orden: kreativitet, respekt och engagemang. Kreativitet lär smaka hallon och lakrits, respekt har päronsmak, medan engagemang har smak av chocklad och mint.

Dessa värdeord ska nu spridas i den kommunala organisationen via godis. För övrigt anser Malmö stads kommunikationsdirektör att 300 000 spänn ”i sammanhanget är lite pengar” (Sydsvenskan 6 mars 2013).

Förre kommunchefen i Kalmar, Roland Karlsson, tycket inte heller att 6 000 kronor för inköp av bjällror som personalen skulle pingla med så fort ”någon sagt någonting bra”, var så mycket att orda om. I en intervju (Barometern 15 september 2007) hävdade han att: ”Det är en liten satsning. Pinglorna är väl värda sina pengar.”

Här på Öland har vi förstås också exempel på hur lättvindigt det kan vara att sätta sprätt på andras, det vill säga våra, pengar. Vi erinrar oss livligt när turistbolaget, Ötab, betalade 150 000 kronor för att skryta med att Öland var Sveriges Guldkant? Något som Ölandsbladets dåvarande redaktionschef, Kurt Lundgren, genast ändrade till: Öland – Sveriges ostkant…

Att Öland sedan länge var känt som solens och vindarnas ö, dög liksom inte i det nya marknadsföringsidiomet. Vi behöver något nytt och fräscht för att locka turisterna, sades det. Tja, Öland är väl fortfarande både soligt och blåsigt?

Den svarta Världsarvsflaggan, som starkt påminner om den fana som galna Jihadister och Talibaner brukar föra vid sina attacker, hann bara fladdra någon dag utanför Mörbylånga kommunhus innan den tog ned (efter att en dagisgrupp konstaterat hur ful den var…). Det var en demonstration för åtskilliga tusenlappar som gick till ett reklambolag med märkliga värderingar.

Listan kan tyvärr bli hur lång som helst. Hur mycket nytta gör exempelvis projektet Matlandet Sverige för 1,1 miljarder kronor? Eller att man, som Skattebetalarnas slöseriombudsman pekar på, flyger en varghona hitan och ditan för fyra miljoner…

Vi skänker en varm tanke, och skulle gärna vilja ge lite mer resurser, till hårt arbetande revisorer i offentlig förvaltning som vågar peka på konstiga sammanhang där skattepengar är inblandade.