Nödvändig framförhållning

Vi har berört ämnet tidigare, men det finns anledning att återigen ta upp fenomenet – Mörbylånga kommuns osedvanliga expansion.

För fem år sedan gjordes en prognos över den framtida befolkningsutvecklingen i kommunen. Då trodde de sakkunniga att den södra ö-kommunen skulle nå 15 000 invånare kring år 2020.

Vid den senaste SCB-mätningen, som visade antalet invånare den 31 mars i  år, hade kommunen sprängt 14 000-vallen med 46 personer.

I de planprogram och detaljplaner som nu sprutar ut ur kommunborgen räknar man med mellan 400 - 500 nya bostäder, småhus och lägenheter, ”i en hyfsad närtid”, som stadsarkitekt Marie Christine Svensson uttrycker det. Enkel matematik gör att beslutsfattarna således kan räkna med uppemot 2 000 nya medborgare inom samma ”hyfsade närtid”.

Det kommer givetvis att ställa stora krav på den kommunala servicen.

Vist är det roligt att kommunen växer. Men det ska helst vara en kommun med glada och nöjda invånare som trivs med sitt val att ha slagit ner bopålarna i den södra ö-kommunen.

Beslutsfattare måste börja tänka i termer av förskolor, skolor, sport- eller kombihall– och varför inte en simhall och ett bibliotek (det nuvarande förslår inte långt).

”Det går inte, det rör sig ju om hundratals miljoner,” muttras det säkert i de politiska leden.

Nu påstår vi inte att allt detta måste ske i rappet. Men framförhållning och planering är av nöden. Det finns en långtidsbudget och vi förutsätter därför att vi snart kommer att se rubriken sporthall, eller vad det nu kan vara som ligger majoriteten närmast om hjärtat.

Risken är annars överhängande att det blir nödvändiga, men snabbt ihoptotade  och oplanerade idiotbyggen, påtvingade en motsträvig kommunledning av en högljudd valmanskår.

Vi har sett sådana exempel tidigare: sporthallen som blev för liten, äldreboenden och skolor som spräckte alla budgetramar och så vidare, och så vidare.