Någon jävla ordning
Diskussioner och debatter i politikerskrået brukar sällan var några upplyftande spektakel. Inte ens vid de fetaste köttgrytorna i Stockholm, där den politiska adeln häckar, brukar de retoriska blomstren prunka särskilt mycket.
Politikernas språk i slott såväl som i kommunal koja är mer av en kryptogam karaktär.
Någon enstaka gång har vi fått en dos av du borde veta hut! eller den som är satt i skuld är icke fri. Och vissa av oss har kanske dimmiga minnen av en röd partiledare, C.H. Hermansson, som yttrade de bevingade orden:
Någon jävla ordning får det vara i ett parti.
Allt detta är förstås oerhört lättviktigt gods i jämförelse med den verbala ekvilibristik som demonstreras i det engelska parlamentet, eller för den delen i den franska nationalförsamlingen. Men där har vi förstås med bildade politiker att göra.
Vi tar dock hellre en dos av lågflygande, vanlig svenska än det som demonstrerades i Borgholms kommunfullmäktige vid det senaste sammanträdet.
Fullmäktiges ordförande, Jan Erici (M), måste ha fått en partiell hjärnblödning när han dels talade om en ledamots llko Corkovic (S) legitima yrkande som tjafs, dels bad Per Lublin (ÖP) att hålla käften.
Fullmäktiges ordförande är formellt kommunens högsta och tyngsta representant. Då kan man kräva lite mer av hut , hyfs och hållning, än till och med av vanliga folkvalda.
Vi ser gärna en förklaring till detta märkliga beteende med kanske en vidhängande ursäkt till herrarna Corkovic och Lublin.
För övrigt är det som en gång visats på nätet Borgholms fullmäktigesammanträden filmas för evigt. Och det senaste sammanträdet ger inte en särskilt positiv bild av den norra ö-kommunen.
En kort kurs med Magdalena Ribbing kan kanske vara på sin plats för somliga?
