När alla springer åt samma håll – vänd om!

”Först var man jäkligt kaxig

Sen blev väl allt som vanligt

Man nyktrar till

och stapplar in i mörkret”

Det finns många varianter på raderna om Eftertankens kranka blekhet ur Shakespeares Vara-monolog: det låter så fint i början, sedan kommer den besvärliga verkligheten och tränger sig på.

Det kinesiska Kalmarprojektet Fanerdun ryckte med sig en hel kommun, näringslivet, kommunledningen, Regionförbundet, ja, alla utom några få ”det gaur inte-typer” som tyckte att det lät allt för bra för att vara sant.

Denna tidning, tillsammans med systertidningen Kalmar Läns Tidning, begärde tidigt på hösten 2006 att få ut de fem senaste årsredovisningarna från Fanerdun, men Regionförbundet bemötte denna förfrågan med ett skratt:

- Det vet väl alla att i Kina är årsredovisningar hemliga.

Det gick inte ens att få reda hur stort eget kapital Fanerdun förfogade över, 500 miljoner kr eller fem miljarder. Någonstans här började tvivlet gnaga.

Därefter sände Kalmar kommun finans- och affärsmannen Ronny Nilsson till Kina för att  på plats värdera Fanerdun-koncernen.

Ronny Nilsson återvände och intygade att här handlade det om ett starkt och stabilt företag med finansiella muskler - detta meddelades i kommunfullmäktige.

Ambitionerna var höga, för att inte säga enorma, det skulle landa 380 Boeingplan per månad med europeiska affärsmän, 6 000 personer om dagen var på gång till Kalmar inom kort.

Men i projektet fanns inte den nödvändiga distansen mellan politik och affärer, det var sammanmixat och alla rycktes med av den karismatiske affärsmannen Mr Lou, som nu är försvunnen och inte har hörts av sedan i somras. Kommunen har efter åtta sorger och femtioelva bedrövelser tvingats säga upp investeringsavtalet, med Fanerdun och ingen vet vad som skall hända och vem som skall bära det politiska ansvaret - det finns inte enda enda reservation till protokollet i de politiska handlingarna, alla politiker var med, därmed är alla lika skyldiga som de är oskyldiga.

Eftersom det inte existerar några tillgångar i Fanerdun Sverige blir det skattebetalarna som belastas med kostnaderna för uppröjning och sanering av de röriga, nerskräpade och livsfarliga, byggarbetsplatserna i Snurron, mycket måste helt enkelt säkras, rensas från byggskrot och igenfyllas så att allmänheten inte kommer till skada – det blir en miljonnota.

Den enda organisation som kommer ur denna tragikomiska historia med hedern i behåll är facket, Byggnadsfacket, som redan från början sade:

–  Vi imponeras inte av någon, inte ens av en kinesisk miljardär. Den som bygger i Sverige skall hålla sig till svenska regler och förordningar när det gäller arbetsmiljö och löner, annars stänger vi arbetsplatsen.