Licence to view?
Licens för etermedia är ett gammalt fenomen inom svensk, ska vi kalla det, kulturpolitik. Redan 1907 infördes en licensavgift på radiosändare, den fösta tv-avgiften infördes 1956. Kontrollen av att vi medborgare uppfyllde våra förpliktelser och inte tjuvlyssnade - eller tittade, blev dock inte ett allmänt irritationsmoment förrän 1981 då tv-pejlandet infördes.
Den senare kombinerade tv- och radiolicensen i sig var kanske inte en generell källa till förargelse, men ändå tillräckligt betungande för att få cirka 10-12 procent av de licensskyldiga att smita från avgiften. Men det är inte enbart Nisse i Hökarrängen som försökt gömma tv:n i garderoben när pejlargänget gjort sina svep. Licensskolk har till och med fällt ministrar, däribland förre kulturministern Cecilia Stegö Chilò som under stort rabalder tvingades lämna sin post efter 10 dagar (6 - 16 oktober 2006) efter att det uppdagats att hon hörde till Svt:s fusktittare. I sammanhanget kan det vara värt att nämna att licensskolket idag innebär ett bortfall för statskassan på cirka en miljard kronor om året.
Nå, nu har den tredje utredningen, 'Nya villkor för public service' (SOU 2012:59), på relativt kort tid föreslagit att licensen ska ersättas med en skatt. Och den här gången går det nog vägen. Visserligen finns det kritiska röster, men hittills verkar det som om en majoritet av berörda inom de olika bolagen SR, Svt, UR samt sofftyckarkollektivet (inbegripet ledarredaktioner) är försiktigt positiva även om det finns mängder med höjda, förändringsobenägna varningsfingrar i luften.
Den nya public service-skatten jämförs med den statliga begravningsavgiften och innebär att samtliga skattskyldiga över 18 år ska betala en (1) procent av den beskattningsbara förvärvsinkomsten. Visserligen påstås det att man ska införa ett tak på X antal kronor uppgifterna varierar alltifrån 1 420 till runt 1 800 kronor men man kan lätt förmoda att tv-skatten, som är individuell, blir dyrare för hushållen än licensen.
Fördelarna med att skrota licensen är inte få. Dit hör förstås att inkomsterna för berörda företag i public-servicesektorn blir säkrare. Dessutom är systemet med en apparatavgift kopplad till en tv-mottagare oerhört ålderdomlig i ljuset av senare års tekniska utveckling.
Utredningens modell för skattens administrering via räntekonto på Riksgälden, och som därefter betalas ut till mediebolagen via Kammarkollegiet, borde vara en konstruktion som förhindrar otillbörlig politisk manipulation.
Men hur man än försöker skruva sig runt problemet med politisk påverkan så finns den förstås ändå där. En verksamhet som får sina pengar via skatter, som staten bestämmer, är inte precis helt frikopplad från samma stat.
Annars väntar vi fortfarande på en klar definition av begreppet public service. Är det liktydigt med (som det står i utredningen) programutbudet ska spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen. Och i så fall, vad betyder det konkret? Doobidoo på samiska?
Vi inväntar nästa utredning
