Länsstyrelsen...

Att Öland är unikt på alla möjliga sätt vet vi förstås – även om vi som bor här kan agera med en viss blindhet för kultur-och naturvärden. Eller rättare vi kanske inte uttrycker vår förtjusning över Alvarmarker och kvarnar med samma entusiasm som förstagångsturisten. Vi vet att det finns och behöver inte oooha och aaaha i onödan.

En institution som definitivt inte är blind för Ölands alla förtjänster är länsstyrelsen i Kalmar. Problemet är att deras fokusering på ön ofta lägger en hämsko över allt vad utveckling heter.

Öns båda politiska ledningar, inte minst kommunalråden, har gång efter annan pustat över de kultur - och miljövårdande ansträngningarna från länsstyrelsens sida som ibland tar sig groteska uttryck.

Några enkla, färska exempel under senare tid:

I Ölandsbladet rapporterade vi om en fallfärdig mur på vägen ner mot Stenåsabadet och camping. Ägaren vill ta bort 70 meter av muren då den kan utgöra en fara för lekande barn. Dessutom försvårar muren trafik ner mot camping och bad. Länsstyrelsen sa bestämt nej och drev dessutom fallet till miljödomstolen.

Varför? Tja, säg det.

För något år sedan när Mörbylånga kommun, efter tio års lobbyarbete, äntligen började rulla ut cykelleden mellan Färjestaden och Mörbylånga, höll det på att ta tvärstopp nere i Vickleby.

Asfalt, om än i minimal skala – en cykelväg är inte särskilt bred – gick inte alls för sig i utkanten av skogen i Vickleby. Att cykelvägen primärt var tänkt att rädda liv på en av landets mest olycksdrabbade vägar (Mörbylångavägen ligger på Trafikverkets topp 100 -lista) hörde inte alls hit. Det krävdes ett våldsamt tjatande och nära nog hot om revolution mot styret på andra sidan bron för att cykelvägen skulle kunna färdigställas med drygt ett års försening.

Alldeles nyligen kunde Ölandsbladet också meddela att länsstyrelsen sagt nej till EU-stöd för restaurering av de öländska kvarnarna. Här gick alltså länsstyrelsen på tvärs mot sina annars benhårda kultur- och miljövårdande principer.

Varför gör dom på detta viset?

Utveckling av Ekerum försöker länsstyrelsen sätta stopp för med alla till buds stående medel med ganska grumliga argument om strandskydd, allemansrätt et cetera, et cetera.

Och den efterlängtade konstgräsplanen i Färjestaden försöker länsstyrelsen stoppa med hänvisning till att området är en parkeringsplats. De sorgligt okunniga  handläggarna har alltså ingen aning om att den grusplan där det artificiella gräset är tänkt att rullas ut har varit en träningsplan för öns fotbollslag i drygt 30 år.

Men kan man stoppa något –  vad det än är, så gör man sina tappra försök.

Varför?

Vi skulle kunna dra upp en hel katalogaria med en lista härifrån till evigheten – varför måste kommunledningen alltid ängslas över eventuella påpekanden från länsstyrelsen så fort öns största företag, Guldfågeln, luftar expansionsplaner eller när Cementa planerar något nytt, eller...

Men vi är inte betjänta av någon konfrontationspolitik gentemot statens förlängda arm. Dock skulle en liten, kompetent samverkansgrupp bestående av folk från båda sidor Sundet, och som är särskilt insatta i Ölands specifika problem, kanske kunna vara  ett först steg mot en större samsyn.

Utveckling på Öland måste inte vara synonymt med en utbyggnad av enbart villaområden i Färjestaden.