Kamp om matlådorna…

Återigen är det dags för opinionsjournalistiken att blomma ut för fullt. SCB:s stora och regelbundet återkommande partisympatiundersökning presenterades på onsdagsförmiddagen vid pass 0930. Minuterna efteråt började tyckardatorerna knattra – så även här på Ölandsbladet.

Nå, vad kan man då utläsa av dessa pinfärska siffror som SCB vaskat fram ur 9 000 intervjuer i november månad?

Enkelt uttryckt: det går inte särskilt bra för Alliansen, särskilt inte för KD som fortfarande ligger under den magiska fyraprocentsspärren. Och även om de rödgröna leder stort – 49,1 mot 41,8 – backar S med 2,5 procent från den senaste SCB-mätningen i maj.

Ett parti som däremot går på tvärs mot alla nedgångskurvor är SD. Partiet plockar väljare från både Moderater och Socialdemokrater och ligger nu på nära åtta procent – upp med drygt två procent sedan förra mätningen.

Varför? Hur kan det komma sig efter filmad fylla, metallrörsincidenter och grisgrymtningar mot riksdagsväktare?

Alla förhoppningar, inte minst i media, om en förestående implosion av partiet har uppenbarligen kommit på skam. Listiga proffsdebattörer och andra tv-soffstyckare, och även ”riktiga” sakkunniga under kategorin statsvetare, slår knut på sig själva i sina försök att förklara detta oförklarliga fenomen.

Visserligen ska man med Sockerconnys filosofi kunna slå världen med häpnad med hjälp av ett järnrör. Men Sockerconny är en seriefigur. Det ska inte fungera i den reella världen där en svensk politiker förväntas uppträda något så när städat, även utanför riksdagen.

En S-märkt statsvetare, Stig Björn Ljunggren, har dock ett svar på gåtan som är fullt trolig (se krönika på annan plats i tidningen). Sverigedemokraterna är inte ett rasistparti per se, utan mer ett nostalgiparti vars ständigt återkommande tal om det gamla folkhemmet slår an en sträng hos många oroliga medborgare i landet.

Allt var mycket bättre förr, eller hur? Tågen gick i tid, något tjafs om skolavslutningar och adventssånger fanns inte på agendan, och ”hen” var jämtska för det riksvenska ”här”.

För alla som har svårt med snabba samhällsförändringar och oförståeliga nymodigheter, parat med att Sverige är det tyngsta mottagarlandet för märkliga utlänningar med konstiga språk och kulturella egenheter, blir SD en trygghet. Jimmy Åkesson, som utan att generas kan klä sig i folkdräkt med rötter från det gamla Bondesverige, säger ju att allt var bättre förr.

Vi undrar också, vilket Stig Björn Ljunggren avslutar sin krönika med, hur ”de etablerade partierna som också livnär sig på nostalgi – ska hantera denna konkurrens om de konservativa väljarnas gunst.”

Men hur ska man kunna konkurrera med ett parti som i sitt partiprogram (!) definierar svenskhet som att: dricka snaps och äta sill, ha bonader på väggarna, lägga julklappar under granen, ha med sig matlåda till jobbet och sätta sig på ett tomt säte när man kliver på en buss?

***

Och så har då Stockholm drabbats av snöoväder. Något som det ältas om i radio, tv och givetvis i krigsstilsrubriker i alla Stockholmscentrerade media. Med ett snusförnuftigt understrykande av att ”här bor en femtedel av landets befolkning”, får vi – alltså fyra femtedelar av landets befolkning – av radioreportern veta att stockholmarna även drabbats av partiellt strömavbrott minsann.

I en lång, lång intervju med en drabbad Älvsjöbo målas en dyster bild upp av hur han, den drabbade, blivit tvungen att äta kalla mackor eftersom spisen inte fungerade. Det gick inte att laga mat och han kunde förstås inte heller se på tv.

Vi lider med honom och alla andra stockholmare.