Intet nytt under solen
När börjar man säga: allt var mycket bättre förr?
Vissa hävdar att det är den sena medelålderns privilegium. Men vi anar att nostalgigenen väcks mycket tidigare än så. Inte alltför sällan kan man få höra av personer som knappt lämnat tonåren att barnprogrammen minsann var mycket bättre när de själva var unga för att inte tala om skolan.
När det gäller det sistnämnda, alltså skolan, finns det alltid fog att påpeka att det var bättre förr. Efter de senaste mätningarna under beteckningarna 'Tims' och 'Pirls', lär de svenska mellanstadieeleverna befinna sig på kazakisk nivå. Det tråkiga är att om några år kommer vi att säga att den svenska skolan var ganska bra 2012 då när vi befann oss på Kazakstans nivå.
När vi ändå har rullat ut på det nostalgiska spåret, ber vi att få tipsa om en fantastiskt välgjord propagandafilm från 1946. Ursprungstipset kommer från Svd:s ledarblogg där Per Gudmundson brukar hålla till. Filmen är en valfilm från 1946, producerad av AB Förberg-Film för dåvarande Högerpartiet, och finns att beskåda på filmarkivet.se under titeln Vi vill
Vad vill då Högerpartisterna?
Det hela är utomordentligt märkligt, men den lugna speakern som talar till välgjorda filmbilder från svenskt arbetsliv (nostalgiska), framför exakt samma saker som såväl Herr spinndoktor Schlingmann, finansminister Anders Borg som resten av ledargarnityret i de Nya Moderaterna brukar göra.
Filmmakarna har dessutom på ett på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt lyckats förklara hur det här med sänkta skatter och ökande välfärd hänger ihop. Fyra kommunicerande provrör under vars sin rubrik: Skatt, produktion, nationalinkomst (bra ord) samt statens inkomst visas. Vätskenivån i skatteröret är väldigt hög. Men plötsligt kommer en laboratoriehand in i bilden och vrider på ett vred varvid vätskenivån i skatteröret sjunker och de andra provrörsnivåerna stiger. Lysande! Skitenkelt, alla fattar.
De Nya Moderaterna har alltså knyckt hela sin nya framtoning från det gamla Högerpartiet av årgång 1946. Och lyckats ganska bra med det.
Nostalgi kan således vara ett vinnande koncept , vilket vi för övrigt tidigare påpekat när det gäller Sverigedemokraterna.
Det finns andra partier som kanske borde ta efter. Särskilt de båda Allianskamraterna Centern och Kristdemokraterna som tycks gå arm i arm i den politiska limbovarianten där ribban ligger på fyra procent.
Centern var som allra störst, och hade en påtaglig inverkan på den politiska scenen när man förde fram landsbygds- och miljöfrågor på ett envetet allvar. Var tog det engagemanget vägen bland allt nyliberalt Stureplansflummande och tjat om lättnader för nyföretagarna (där det inte hänt någonting värt att notera)?
Och Kristdemokraterna kanske borde gå tillbaka till Svenssons variant av det judisk-kristna arvet kombinerat med starkt patos och kamp för att lyfta etiska frågor.
När KD som enda parit i den svenska politiska historien vågade dundra in på arenan med etik och moral fick de också 12 procent av valmanskåren med sig. Det är ganska många procentenheter mer än vad de har idag
