Hela världen får plats på Öland
Enligt FN:s befolkningsorgan UNFPA, blev vi sju miljarder på måndagen.
Runt 1950, när FN började föra statistik över jordens totala population, uppgick folkmängden till cirka 2,5 miljarder. Bara 18 år senare hade siffran stigit med en miljard. På 1970-talet fick vi lära oss att vi sprängt fyramiljaders-vallen. Och nu började också domedagsprofetiorna komma.
Många av oss som var unga då kommer säkert ihåg professor Georg Borgström och hans tvärsäkra uttalanden om att jorden skulle gå under när folkmängden stigit till sju miljarder. Jordens resurser skulle helt enkelt inte räcka till för denna enorma folkmängd. Nu är vi där, men jorden snurrar fortfarande på. Trots tyngden av denna enorma folkmassa.
Georg Borgströms tal om resursbrist och orättvis fördelning, har haft en stor inverkan på den allmänna debatten som rör vår överlevnad. Men han tog inte med i beräkningen människans förmåga att lösa problem under galgen. Jordbruksproduktionen har ökat, energianvändingen har effektiviserats och 1960-1970-talens befolkningsexplosion har klingat av. Världens befolkningstillväxt håller på att avta.
År 1970 låg den globala fertilitetsnivån på 4,45. Det vill säga världens normalfamilj hade mellan fyra till fem barn. Idag är siffran 2,45. Faktum är att siffran ligger betydligt lägre i en del länder som man kanske inte hade räknat med för bara något decennium sedan. Siffran för exempelvis Bangladesh ligger på ganska låga 2,16 en halvering på 20 år.
För ögonblicket lever hälften av världens befolkning i länder med en fertilitetsnivå på 2,1 eller lägre. Och just 2,1 räknas som det jämviktsläge där populationen står stilla, varken ökar eller minskar. I Sverige ligger för övrigt siffran på 1,9.
Men, men. Trots denna kanske lugnande sifferexcercis närmar vi oss snabbt niomiljardersstrecket. Om knappt 40 år, år 2050, har vi nått dit. Nya dystopier och domedagsprofetior ligger förmodligen redan i pipelinen. En av de bättre skrevs redan 1968 av John Brunner, vilket också the Economist påpekar i sammanhanget. I boken Stand on Zanzibar räknade han ut att hela jordens dåvarande befolkning på 3,5 miljarder skulle få plats, det vill säga ståplats, på Isle of Man (572 kvadratkilometer).
Idag får vi välja en betydligt större ö Öland (1 347 kvadratkilometer) till exempel. Placerar vi samtliga sju miljarder människor på Öland, så får de en plätt på ungefär en halv kvadratmeter att stå på. Men alla får plats.
Annars har det varit mer eller mindre tabu att tala om vådan av denna folkmassa på vår jord. Det problematiska är förstås att det blir svårt att vara politiskt korrekt när man diskuterar i termer vi är för många, och sedan lite tyst frågar: vilka ska bort?
Men då och då dyker farhågorna upp. Ibland på mycket höga nivåer. Och här citerar vi the Economist igen Hillary Clintons vetenskapliga rådgivare, Nina Fedoroff påpekade i en intervju för BBC i samband med en debatt kring befolkningsfrågan och utnyttjandet av jordens resurser: Det finns förmodligen redan nu för många invånare på vår planet.
Vi tror kanske inte på en ljusnande framtid. Men paradoxalt nog sätter vi vårt hopp till barnen och ännu ofödda barn...
