Han kunde bara huka sig
Har du trampat i klaveret är det bäst att stå still.
Men hur gör man när drevet går? När media jagar en med blåslampa. Och hur kommer det sig att en person helt plötsligt kan stå i centrum för all uppmärksamhet, när ingenting verkar viktigare än att hela massmediabranschen ägnar sig åt just en enda person.
För mer än 20 år sedan var vi kollegor Anders Pihlblad och jag på Norrköpings Tidningar. Han var oerhört duktig som journalist redan då.
Nu är han en jättekändis i journalistbranschen efter lång tid på kvällstidning och jobbar numera som politisk reporter på TV4. Ännu mer känd blev han när han dinerade med Ulrica Schenström. Hon avsattes från sin tjänst som statssekreterare på Stadsrådsberedningen. Han fick ta time out från journalistiken. Nu så här två år senare, 18 kilo lättare, hur nu den smale, alerta och mycket trevliga unga man, kunde rasa så i vikt. Nu har såren läkt, men kvar finns djupa ärr. Hans privatliv krossades, vänner gick förlorade. Och för första gången kan vi läsa om hur en journalist känner det på riktigt när drevet gick mot journalisten själv och vilka insikter det kan ge en människa som i sitt yrke får betalt för att utsätta andra för precis samma sak.
Anders Pihlblad tycker att journalister bara har fokus på det vi själva gör och det är just sant. Vi glömmer lätt att vi är kuggar i ett stort hjul som lätt manglar sönder den starkaste. Tillsammans kan vi bryta ned människor trots att de är gjorda av kruppstål. När det ringer 30 journalister samma dag för att få ställa frågor och göra intervju spelar det ingen roll hur trevlig och snäll den enskilde reportern är eftersom offret dukar under av det enorma trycket. Och envisa är vi också det ska Gudarna veta, vi ger oss inte i första taget, lirkar, lirar, vill få hem storyn, för att få göra ett vänsterkryss, gärna vara störst bäst och vackrast själva och där min grej blir till morgondagens som blir löpsedel. Tävlingen pågår ständigt. I den jakten kan det lätt bli mänskliga offer på vägen.
Pihlblads slutsats blir nog om saken är rätt uppfattad att papperstidningarna ändå sköter sig ganska hyggligt. Men nätet är en helvetesdjungel där det kränks på löpande band om man hamnar i en situation som Anders Pihblad gjorde när han åt intim middag med en kvinna vid den politiska makten.
En viktig pressetisk poäng skriver han är att det inte är den utsatte som ska behöva vaka över det som skrivs på nätet. Han tvingades surfa runt bland en halv miljon träffar på internet för att på seriösa, etablerade mediehus hitta publicerade kommentarer om honom och hans person som går långt utanför det anständiga och pressetiska.
För att skydda människor mot den typen av övergrepp finns egentligen bara en sak att göra och det är en diskussion som ska tas innan vi i mediabranschen trampar i klaveret själva: Journalisterna och dess ansvarige utgivare bör läsa alla kommentarer innan de publiceras på nätet. Det är vi som garanterar att ingen blir personligt kränkt. Det är skillnad mellan djungelns lag på internet och den lag och moraluppfattning som råder på en tidningsredaktion. Mycket stor skillnad.
