Håkan Juholt och ”krafterna”

I helgen intog Håkan Juholt Ölands Folkhögskola där den lokala sossehierarkin hade samlats. Och det var definitivt ingen förlorare som togs emot av jublande partikamrater. Nu kan det förstås tänkas att det var samma gäng som jublade som vrålade ’neeeeej’ när Juholt avsade sig sitt uppdrag i det famösa Flanaden-talet i Oskarshamn. Hade storstadens sosse-elit varit på plats hade möjligen hänförelsen varit något mindre.

Den juholtska historieskrivningen och självbilden är det dock inget större fel på. Det vill säga om man heter Håkan Juholt. Andra kan möjligen ha en något annorlunda bild av varför Håkan Juholt numera bara är en ”vanlig” riksdagsledamot.

I måndagens Oskarshamnstidning hävdar han att bestämt det var hans utmaning av ”starka krafter” som var det huvudsakliga skälet till att han fick avgå. Men under de tio månader han satt som partiledare lyckades han minsann ”förändra den politiska dagordningen i Sverige.”

Jo, visst utmanade Håkan Juholts starka krafter, vanligt folk, som hade mycket svårt att förlika sig med hans trixande med hyresbidrag, reseersättningar och rena falsarier.

Det finns en rationell förklaring till att Socialdemokraternas opinionssiffror rasade ner i källaren så länge Juholt befann sig i ledande ställning. Och det beror inte på att ’starka krafter’ manipulerade med siffrorna – utan snarare på honom själv.

I idé- och lärdomshistoriska forskarkretsar talar man om geocentriska och heliocentriska världsbilder. I Juholts värld råder självklart en Juholtcentrisk bild. Och han påpekar också mycket riktigt att det som kretsat kring honom ”kommer att bli föremål för framtida forskning.”

Som sagt – här har vi en självbild som heter duga.