Gärna medalj, men först en rejäl pension

Det finns förvisso mängder med dystopier inom sf-litteraturens domäner. Men det finns också en och annan Schlaraffenlands-berättelse där människorna slipper arbeta. All produktion, vård och omsorg sköts av maskiner och robotar. Människorna kan syssla med viktigare ting än att arbeta i sitt anletes svett.

Och när man satt och spånade om framtiden i slutet av 1960-talet – inte trodde man att någon ledande person skulle framkasta tanken på ett arbetsliv som skulle sträcka sig fram ett 3/4 - århundrade.

Redan under den klassiska antiken betraktades arbete med förakt. Att slita för brödfödan var inte människovärdigt. Den riktiga och fullödiga människan sysslade med väsentligheter som idrott, konst, musik och filosofi. De som skötte merparten av nödvändigt arbete var slavar.

Att vanligt, simpelt arbete på något sätt skulle förädla, eller identifiera, människan är ett tämligen sent påfund. (Vi bortser här, mest av utrymmesskäl, för att definiera vad som menas med arbete. Men förnuftsmässigt förstår nog de flesta poängen).

Men det var då det. Nu definieras vi av vårt arbete. En vanlig svensk fråga är väl just denna: å vad sysslar du med?

Men är vi verkligen redo för att vara ”definierade”  till vår 75-årsdag?

Vi är övertygade om att den skara svenskar som kan tänka sig det är oerhört liten. I den skaran finns det näst intill garanterat inga byggarbetare, undersköterskor, lärare eller industriarbetare.

Möjligen kan ett antal styrelseproffs, kulturarbetare, konsulter, och inte minst politiker,  som i regel klär sig i kostym och Dior-dräkt (kanske inte kulturarbetaren…), känna att de är omistliga även efter 65-årsåldern.

Att tro på att en utarbetad ICA-kassörska med karpaltunnelsyndrom och andra förslitningsskador ska känna sig peppad för att byta karriär mitt i livet och börja studera för att fortsätta med ett annat jobb fram till 75, är i och för sig en teoretisk möjlighet, men inte särskilt realistisk.

Det är inte så att vi har svårt att förstå Fredrik Reinfeldts tal om ”ekvationer som inte håller”. Om något decennium kommer den produktiva delen av befolkningen att bli tvungen att försörja inte bara sig själv, utan ytterligare en person, om vi ska behålla den välfärd med alla de transfereringssystem vi har idag.

Men måste alla dessa välfärdsfenomen i exempelvis bidragssfären  se ut exakt som de gör idag?

Här finns det plats för lite innovativt politiskt tänkande och kanske en gnutta mod.

Reinfeldts krattande i manegen för en höjd pensionsålder för vanliga, dödliga löneslavar är direkt provocerande när man betänker att förslaget kommer från det frälse – proffspolitiker i riksdag, landsting och kommuner – som har alldeles egna, och mycket förmånliga, pensionslösningar. Exempelvis kan en ”vanlig” riksdagsledamot gå vid 50 och få en halv miljon om året fram till 65. Och de behöver knappast bekymra sig om orangea kuvert även efter 65-årsdagen.

Vi andra - törs vi tro på en pension innan vi dör kedjade vid arbetsplatsen?

Nej, vi tar upp ett gammalt S-märkt stridsrop: Gärna medalj, men först en rejäl pension.