Förstenad blockpolitik – bäst för väljarna?

Vi har vid ett flertal tillfällen kunnat konstatera att de ideologiska stridsyxorna inom kommunpolitiken i våra närmaste omgivningar verkar vara så nergrävda att inte ens den skarpaste arkeolog med den vassaste utrustning någonsin kommer att återfinna dem.

Vad man egentligen skulle anse vara diametrala motsatspar, exempelvis S och M, har funnit varandra lite varstans i länet – Kalmar, Nybro, Borgholm.

Nu är ju kommunpolitik betydligt mer pragmatisk än de politiska turerna på riksplanet. Men utvecklingen ses inte med blida ögon av alla. Särskilt inte av företrädare för mindre partier som känner sig undanskuffade i skuggiga hörn av den politiska scenen.

I Borgholm, där Eddie Forsman (M) och Ilko Corkovic (S) verkar tala samma språk, har det i det närmaste utbrutit panikstämning i Centerleden. Centern, som i decennier varit det tongivande partiet på Öland, inte minst i Borgholm, har dystra historiska erfarenheter av samarbete mellan Socialdemokrater och Moderater. Exempelvis fick ett Centerråd, Stig Bertilsson, lämna kommunalrådsstolen för en Socialdemokratisk usurpator, Jan Engelholm, vid valet 1994, enbart beroende på att S och M funnit varandra (och hade ett gemensamt mål…).

Och nu verkar samma sak vara på gång igen.

Den uppkomna situationen har givetvis uppmärksammats högre upp i Centerhierarkin. I dagens Ölandsbladet kan vi därför läsa att Centerns länsledning tagit kontakt med den Moderata länsledningen för att diskutera läget.

En delegation bestående av Moderaternas länsförbundsordförande Henrik Yngvesson och Centerns dito, Ann Petersson, for över Kalmarsund för att ställa saker och ting till rätta och mäkla fred mellan Eddie Forsman (M) och kommunalrådet Lisbeth Lennartsson (C). Initiativet kom från Centern.

Enligt Henrik Yngvesson (M) fördes ett ”bra samtal där vi diskuterade gemensamma frågor och hur man ska möta framtiden.”

Mötet skulle alltså ha avlöpt i god sämja och det hela slutat med att Alliansen knöt ihop sitt konsensusband i den norra ö-kommunen.

Den bild Ölandsbladet ger ser dock annorlunda ut.

Eddie Forsman påpekar frankt att ”vi kom inte överens om någonting”.

Lisbeth Lennartsson säger dock att ”det finns en stark vilja att hålla ihop Alliansen i Borgholm”. Och hon vill för alla kroppkakor på Öland inte ha det som i Kalmar eller Nybro.

Lisbeth Lennartsson har en demokratisk poäng när hon påpekar att Alliansen har ett ansvar mot väljarna ”som gett oss ett tydligt mandat att styra Borgholm.”

Men ett sådant argument faller förstås som ett korthus om man vänder på kuttingen och påpekar att elva S-mandat plus nio M-mandat representerar betydligt fler väljare än elva centermandat.

Förstenad, gammaldags blockpolitik behöver inte med nödvändighet vara det bästa för medborgarna. Skulle S och M tillsammans vilja pröva nya sätt att få ordning på exempelvis Borgholms usla ekonomi – så varför inte?

Väljarna har alltid chansen att göra tummen upp eller ner.