Budget och politikerpension

Den nyligen presenterade budgeten har av en del ekonomer betecknats som manodepressiv. En beteckning så god som någon.

För bara några månader sedan var Sverige en Tigerekonomi. Nu är läget inte fullt lika lekfullt och (skade)glatt överoptimistiskt.

Förväntningarna har skruvats ner och den tillväxt som tidigare väntades ligga på fem procent eller mer, har finansminister Borg nu dragit ner till 1,3 procent.

Till skillnad från stackars Greker, Spanjorer, Portugiser, Italienare, Irländare med flera, behöver inte vi digna under skattehöjningar eller lida under nedskärningar. Visst, försiktighet är en dygd – men ack så tråkigt. Vi har dock svårt att tro att en sänkning av krogmomsen ska få saker och ting att accelerera.

För Öland och ölänningarnas del innebär den framlagda budgeten inte några större, positiva revolutioner.

Vi kan kanske hoppas på ett stillsamt dropp av utlovade infrastruktursatsningar, men vi är lätt skeptiska och definitivt inte optimistiska på den punkten. Vad de två miljarderna till förbättring av havsmiljön egentligen betyder, förstår vi i ärlighetens namn inte riktigt.

Nej, det enda konkreta vi hittar i en hast är den så kallade ”suggpengen”. För öländska grisbönder innebär det en ekonomisk hjälp med ungefär 1 000 kronor per sugga och år. Det kommer dock inte att hjälpa långt. Bedömare i den lokala grisbranschen förutspår en halvering av den öländska grisnäringen.

Som sagt, inte mycket att jubla över– mer än att Öland inte ligger i den egeiska arkipelagen.

***

Det finns få saker som får allmänheten /valboskapen att ilskna till mer, än när de förtroendevalda ertappas med fingrarna i syltburken, eller lyckas sko sig på helt lagligt sätt.

Sveriges Radios undersökning av penionsförmånerna för landets  lokalpolitiker i kommuner och landsting, har också retat upp massorna – åtminstone för dagen.

Nu är detta ingen nyhet i och för sig. Det är kända fakta som presenteras. Somliga är, som Orwell påpekar, jämlikare än andra. En truism som vi ibland rycker på axlarna åt, men som ibland kan få folkhavet att storma.

Det mest anmärkningsvärda är väl ändå att den så kallade arbetslinjen inte gäller de politiker som förespråkar densamma.

Lätt komiskt blir det när SR lyckas jaga upp politiker som dragit sig tillbaka i till varmare breddgrader. Ett hisnande exempel är Anders Sjölund, tidigare moderatpolitiker i Umeå, som låter hälsa från sitt pörte i Spanien:

”Jag har inget som helst dåligt samvete över att jag uppburit pension under ett antal år, 10- 15 sådär. Det har varit bra för mig.”

Det hade nog varit bra för vem som helst att kunna sluta arbeta i låt oss säga 40- 45 - årsåldern och bekymmerslöst kunna kvittera ut 30 000 – 40 000 i månaden fram till folkpensionen.