Utan översättning dör kulturen

LITTERATUR

”Översättningar är helt enkelt – brutalt uttryckt”, sade Birgitta Trotzig i ett tal 1993 och menade väl att det var den brutala sanningen, ”halva vår nationallitteratur.” Men vad är egentligen översättningar?

Homeros, Dante, Shakespeare, okej, men också Kalevala, Eddan och Bibeln. Till och med Bondepraktikan skulle vara obegriplig för många om den inte översattes till dagens språk. Därför ansågs också nordiska språk som ett barbariskt babblande när en ölänning kom till Rom - germanska och keltiska språk avsatte knappast några spår i latinet då de inte var respekterade - medan Bibeln och andra ”heliga” skrifter fortfarande lever hos oss. Ty de bärs av en ande, en poesi, om man så vill.

Engelskan, som nu har övertagit latinets roll som ett världsspråk är på ett annat sätt sammansatt, en blandning av latin sedan romarna ockuperade landet, fastän basen är fortfarande anglosaxiskan som erövrarna förde med sig från Danmark och norra Tyskland, blandad med den franska som normanderna, de norskättade vikingarna ¬som slagit sig ner i Normandiet, införde som det officiella språket i England under några hundra år efter slaget vid Hastings1066.

Blandningen är en rikedom, en mylla som bekräftar också vad översättning egentligen handlar om. Den är ingen mekanisk bedrift, där varje ord eller uttryck bara har en tänkbar motsvarighet i språken. Därför är god översättning och tolkning också också alltid en nyskapande verksamhet. Översättarens röst kan, vid en liknelse vid musiken, jämföras med pianistens arbete som tolkar ett musikaliskt verk.

Detta har Lars Ryding fört till sin spets i en krönika i Svenska Dagbladet den 10 juli 2008 då han menade att översättaren egentligen borde stå överst som pianistens namn ofta gör på konsertaffischerna. ”Det är översättaren som skriver boken” var också titeln på hans inlaga i den gamla diskussionen som har pågått i många decennier. Ty vi citerar ju aldrig originaltexten, det må vara av Bibeln, Shakespeare eller koranen, utan översättarens tolkning.

På Öland finns det eller har funnits två litterära översättare av rang som förtjänar att särskilt framhävas, nämligen Albert Eriksson som föddes 1869 i Norra Möckleby socken och översatte Nietzsche och Hans-Jacob Nilsson som är född i Stockholm 1949 och bor i Gillsby på mellersta Öland och har bland annat översatt David Copperfield (Dickens), Kahli Gibrans Profeten, Pynchons ”Konspiration mot Amerika”. Harold Pinter och många böcker av Philip Roth.

ALBERT ERIKSSON

Albert Eriksson föddes på fädernegården i Bettorp, Norra Möckelby socken. Hans far var lantbrukare men tycks också ha haft vissa kulturella intressen, med många böcker och ett ”pianino” i huset. Pojken var satt på läroverket - ”storskolan” - i Kalmar. Han var något överårig men hans aptit på läsning var enorm och han deltog också flitigt med ”romaner, dikter och satirer” i den litterära föreningen som bar namnet N3.

Skolgången blev dock oavslutad. Det ekonomiska läget var bekymmersamt genom den stora emigrantströmmen till Amerika. Det kulminerade 1888. Då gjorde fadern konkurs på grund av en obetänkt borgensförbindelse. Han försökte komma på fötter genom att arrendera gården med hjälp av Albert. Det blev några slitsamma år tills Albert 1894 reste till Stockholm och bodde hos brodern Carl som där gick i hantverkslära på Tekniska skolan.

Han försörjde sig nödtorftigt på att skriva noter åt en musiker för 50 öre arket men fick 1897 anställning som korrekturläsare, först på Svenska Morgonbladet. Efter några veckor gick han över till det nystartade Svenska Dagbladet. Han avancerade snart till tidningens utrikesavdelning, skrev reportage och kåserier (under signaturen ”Bonjour”) och deltog också vid grundandet av Svenska Journalistförbundet 1901.

Under tiden befästes också den tyske fliosofen Friedrich Nietzsches roll som den mest inflytelserike tänkaren på 1900-talet, Den avspeglade sig även hos oss, bland annat i Ellen Keys tankar om ”Kärleken och Äktenskapet” (1901) som åter har aktualiserats genom Nancy Horans dokumentärroman ”Kärleken till Frank” [Lloyd Wright] som Tove Jansson Borglund har översatt.

FRIEDRICH NIETZSCHE

Friedrich Nietzsche (1844-1900) var främmande för antisemitismen hos Wagner och religionens makt. Han ville under stridsropet ”Gud är död” introducera en högre och inneboende mänsklig moral i livet.

Albert Eriksson mest bestående insats var att översätta hans verk ”Also sprach Zarathustra” till svenska. Hans översättning ”Sålunda talade Zarathustra” utkom först i ett urval 1897 . Det följdes av ”Nietzsche contra Wagner” 1898, ”Antikrist” 1899 och år 1900 (Nietzsches dödsår) av hela Zarathustra-verket i två band.

Det blev fyra upplagor sammanlagt. Litteraturprofessorn Olle Holmberg betecknade det vid femtioårsjubileet av dödsåret ännu som en ”skön, pompös, äkta nietzscheansk svenska”. 1903 dog Albert Eriksson på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm i lungsot, 34 år gammal. Han var en duktig tecknare och efterlämnade en rad dikter i den nationalromantiska stilen som kännetecknar den tiden. Hans minne hyllades av Wanja Bengtsson i Norra Möcklebys sockenbok 1978 som ”skalden som glömdes” och ”En Ölandsskald” (Albert Erikssons dikter i urval jämte levnadsteckning i Acta Oelandica som Ölandsklubben gav ut 1950). Enstaka dikter finns tryckta hos Mats Rehnberg (”På Öland” 1960) och Tom Hedlund (”Röster på Öland” 2005) som alla finns på biblioteket i Borgholm.

Här ett smakprov ur dikten ”Pa beten långt från byn”:

Med tröttnat sinn och tröttnad fot

jag lagt mig ned att vila mot

en gammal mossig gråstenshall

på beten långt från byn -

och stilla sjunker aftonfred

emot mig ned ur skyn.

Långt borta brusar Östersjön

och västerut går solen ned

och sveper flammor om en tall

på landborgsbackens krön.

VÄGEN TILL ÖVERSÄTTARE

Vägen att bli skönlitterär översättare ordnas numera genom universitetskurser med svenska språket i centrum. Men det finns också fortfarande översättare som har gått lika krokiga vägar som Albert Eriksson. Så berättade Ulrika Waldenström, som är en av våra mest ansedda översättare, för Madeleine Gustafsson i en intervju i DN 1982-07-18 hur hon kom till Uppsala efter studenten. Hon skulle bli lärare i svenska och tyska. Läste hon tyska? Nej hon läste ”roliga ämnen! Litteraturhistoria. Estetik, konsthistoria - sådana saker.”

”Hur kom du in på översättandet?” - ”Ja, vet du, det är nog typiskt för hur man blir översättare”, svarade hon. ”Jag menar, det finns antagligen inget typiskt sätt + Teddy Brunius gav mig som trebetygs-uppgift i estetik att översätta Lessings ”Laokoon”. Och det var roligt. Och sen satt jag en dag hemma hos Barbro och Sven-Ulric Palme och så sa jag plötsligt: Å Barbro, jag skulle vilja översätta. Och Barbro sa: Jag har ju en bror som är chef för PAN, jag ringer till Thomas!” Så fick hon sin första översättning och på den vägen är det.

Hans-Jacob Nilsson bor tillsammans sin hustru Åsa Jonasson i utkanten av byn Gillsby öster om Stacketorp. Jag ställde samma fråga till honom: ”Hur kom du in på översättandet?” och fick ett liknande svar. Han är född 1949 på Mariagatan på Söder i Stockholm. Hans far var konstnären Arne Nilsson som gick på Mejan i början på 50-talet, hans mor var norska. Han läste på Sopis (dvs socialhögskolan i Stockholm) men det var inget drömyrke att bli socionom. Genom Dan Israel, som var redaktör på Ordfront och son till Joachim Israel fick han så prova sin första översättning. Det var en norsk bok, en ungdomsbok. Och det var så roligt att han hoppade av.

Läste först engelska 20 p, men i mitten på 40 p hoppade han av där också. Ska man översätta blir det ju forskning för hela livet. Han fick genom kontakter med Norstedts förlag göra en provöversättning, en nyöversättning av Dickens roman ”David Copperfield” som tiden hade runnit ifrån. Och på den vägen är det. Det gäller att hålla en viss nivå, men samtidigt tackar han aldrig nej till ett uppdrag. Just nu är det foto- och inredningsböcker för Max Ström där han även samarbetar med sin hustru Åsa som är textilare och just nu arbetar med en matta till Ryssby kyrka i Rockneby.

De träffades tidigt, två av barnen är vuxna, och flyttade till Öland 1992. Stacketorpshuset där Åsa och hennes familj hade tillbringat somrarna efter kriget är flyttat till Himmelsberga. Så de byggde upp sitt hus i etapper på en tomt längre bort. Det är en ljus miljö som bekräftar det Hans Ruin sa redan i början av 50-talet: ”Även inredningsmässigt är verkstaden den mest människovärdiga formen av boende.” Jag vet inte om citatet är ordagrant, men så finns det bevarat i skallen.

Det märkliga med de båda är att Åsas far också har varit översättare medan Hans Jakob är konstnärsson. Olov Jonasson som var hennes far har översatt mycket ur den engelskspråkiga litteraturen: Vonneguts ”Slakthus 5”, Leonard Cohens ”Älsklingsleken”, Hemingway, Graham Greene, Harold Pinter och Chestertons ”Fader Browns hemlighet”. Det tillhör också de krokiga vägarna.

På väggen hänger några av Arne Nilssons målningar. Hans lärare var Hugo Zuhr, men det finns en klang av Kandinski över dem, som jag ser det. Men det var hårda tider, föräldrarna skildes och han dog tidigt. Vi talar om översättningsproblem och om Philip Roth som Hans- Jacob översatt många böcker utav: ”Amerikansk pastoral”, ”Dubbelspel”, ”Operation Shylock”, och så förra årets lysande ”Envar - Everyman”. Den skildrar en begravning så som den borde gå till. Där kan det klingande språket i hans översättning kanske förändra den kyrkliga världen. När jag kommer tillbaka för att ta ett foto är de på väg skjutsa sin yngsta dotter till Maastricht där hon ska studera. På hemvägen väntar en utställning med Mark Rothko i Hamburg på deras besök.