Uggla mådde allt annat än illa

BORGHOLM

”Nu är det kul på jobbet igen!“, tyckte Jill Johnson mellan sina countryrock-sånger, men roligast på scenen hade förmodligen Magnus Uggla, 54-åringen som inte verkar vara i närheten av att sätta sig ner och sjunga ballader när han uppträder. Han låter precis lika gnällig, fyndig och energisk som han alltid gjort.

Jill Johnson startar kvällen med några gamla hits som sin egen schlagerdänga ”Crazy in love“, och ”Angel of the morning“, låten som var en stor hit med amerikanska sångerskan Merrilee rush 1968. Det är väl där någonstans, på andra sidan Atlanten, som Jill Johnson har sitt hjärta.

”FÖRBAND”

Senaste albumet är ett coveralbum inspelat i countryns Mecka, Nashville, och Jills engelska låter Howdy-engelsk i mina svenska öron. Jag kan inte låta bli att önska mig fler låtar i stil med vackra ”Kärleken är“ som blev Jills genombrott för tio år sedan. Hennes röst doftar blues, country och varma sommarkvällar, och hon ser ut som något en tjuv till far plockat ner från himlen (hon kan mycket väl vara världens vackraste kvinna) men inte ens det hjälper. Inte ens det får det att riktigt snöra ihop sig i hjärtat så att håret reser sig på armarna. Det kanske inte är meningen heller. Men jag tycker att det är något som saknas.

Jill är kanske mest ett förband till Uggla, men det är ett stort misstag att spela nyskrivna ”You better think again“ mot slutet, tänk om Jill, hur bra låten än är kan ingen sjunga med och du blir ihågkommen som ett strålande leende istället för en strålande sångerska. De med barnvakt eller helt vanlig svensk stelbenthet har precis fått i sig några mellanöl och går plötsligt att övertala till några stapplande kroppsrörelser. Riktigt bra funkar det i alla fall i Eagles ”Life in the fast lane“ där Jills band verkligen fyller sin funktion med distiga gitarrer.

Love hurts, som blev en hit med Nazareth 1975, drunknar nästan fullständigt i ett sorl av röster även om jag står tätt intill högtalarna. Publiken har tröttnat. Synd, för jag tror att det hade varit ett fint tillfälle för att blunda och njuta av en vacker sång.

UGGLA ÄGER

Uggla kliver in och inleder med ”Nitar och läder“ och ett antal låtar radas upp i ett raskt tempo innan Uggla börjar med sitt sköna snack. ”Är det morgon här?“, ”Är Borgholm Sveriges bästa stad?“, ”Är det kanske till och med Europas bästa stad?“. Han är för härlig, Magnus Uggla. Man har blivit van vid att han alltid finns där, men kanske, kanske börjar många nu inse att vi inte ska ta honom för givet, att vi ska njuta av att han är kvar här, i högform, och sprider sina burleska, folkliga och sanningssmittade sånger omkring sig som små tuggvänliga guldkorn i vårt avlånga land.

Jag är ingen stor fan av Uggla, men sen jag sett tv-såpan ”Var fan e mitt band?“ så har jag fattat vem den lille rockgubben är. Han är här för att sprida en skön jäkla glädje, och han är småbarnfamiljernas hjälte, med den unika förmågan att vara uppskattad av både barnen, föräldrarna och farföräldrarna. Även om många säkert har svårt för honom.

– Jag funderar på att flytta hit, och döpa om slottet till Ugglero, skojar Uggla, och bekymrar sig över att ingen bryr sig om honom i Stockholm, att de inte ser honom för den rockstjärna han faktiskt är, utan mer som en trubadur.

NYA BANDET

Alla förstår vilken låt som är på gång och sjunger hejvilt ”Käka korv och chips, rökte för mycket, och sänkte en sju, åtta pripps“ och vidare genom hela första versen, när Uggla ”ger“ publiken mikrofonen. Ingen är som Uggla. Han levererar sanningar på ett lika fyndigt sett som sin idol, kuplettmakaren Karl Gerhard gjorde på de glada 1920- och 30-talen.

Det nya bandet presenteras lite motvilligt av den stora stjärnan, kanske mest för att visa groupisarna vilka läckerbitar som verkligen är i bandet till efterfesten på Magnus balkong. Det osäkra kortet ”Jätte-kult“ går givetvis inte riktigt hem. Ingen kan texten och då är inte Uggla som bäst. Han säger själv att han inte spelat den sen den turnén 1989 så det är ändå kul att bjudas på något ”nytt“.

Uggla rör sig som en tioåring med attityd på scenen. Med röda sportbyxor och kavaj ser han ut som en hiphopare och håret är lika stort och burrigt som alltid. Med ”Första gången“ får han mig att mjukna lite. Innan låten berättar han att hans dotter ska fylla 18 snart och det ger lite perspektiv på tillvaron. Sen kommer jag på mig själv med att sakna ”Pom pom“ men jag nöjer mig med ”Dansar aldrig nykter“, låten som beskriver precis den där svenska stelbentheten som så många lider av. Jag är en av dom. ”Festar jag till gränsen att jag ska spy, då breakar jag som hela Rinkeby“.