Triangeldrama på scen i Mörbylånga

När FolkTeatern i Göteborg i torsdags spelade Vivian Nielsens pjäs ”Den Yttersta Natten” i aulan på Skansenskolan i Mörbylånga, var det på inbjudan av Länsteatern i Kalmar.

Föreställningen hade haft premiär den 9 oktober 2004. I fjol var den på turné i landet. Den avslutades på Göteborgs Konstmuseum i samband med den stora utställningen om Marie och PS Krøyer som stängde den 15 januari i år.

Den uppföljare som vi nu fick glädjen att se har också visats i Kalmar och Oskarshamn (där det var många journalister närvarande), och skall i helgen spelas i Nybro. Lokal arrangör i Mörbylånga var Kulturföreningen Karneval där Valle Dickson är den drivande och Richard Koblanck kassör.

Det var snöstorm när vi åkte ner. Vägen nästan yrde igen. Publiken som omfattade femtio till sextio personer fick emellertid lön för sin möda att ta sig dit. Det var en stor upplevelse att se pjäsen. Det visade sig i applåderna men också i inlevelsen och reaktionerna under spelet.

Vivian Nielsens pjäs Den Yttersta Natten är ett triangeldrama mellan Hugo, Marie och Søren Krøyer. Det är utformat som ett klassiskt kammarspel och utspelar sig under den avgörande julnatten 1905 då Hugo Alfvén gästade paret Krøyer på Skagen.

Krøyer hade permission från sjukhemmet där han var intagen för sin syfilis. En kraftkarl som var den ledande i det förra sekelskiftets skandinaviska konst som hyllades 1983 på Göteborgs Konstmuseum med utställningen Nordiskt ljus som hade startat i USA året innan.

Det var en lysande prestation som Kim Lantz gestaltade på scenen som Peder Severin Krøyer, kallad Søren av sina vänner. En skadskjuten björn som hellre än att förlora sin

hustru Marie tolererar att hennes älskare, den unge svenske tonsättaren Hugo Alfvén, är deras gäst på gården.

Kim Lantz som tillhör den fasta ensemblen och i 8 år varit ledare för Unga FolkTeatern har också gjort översättningen och – tillsammans med regissören Erik Stålberg – bearbetningen av pjäsen. Hans insats lämnade ett stort avtryck i den dramatiska dialogen som även omfattar de båda yngre rollerna där den intensiva, frilansande Caroline Andréasson spelade Marie och Jonas Sjöqvist den trettioårige, uppåtgående Hugo Alfvén.

Marie Triepcke var en ung blivande konstnär när hon träffade den sexton år äldre, karismatiske Krøyer i Paris 1888. De gifte sig man han var för stor för henne. Samtidigt är hon kritisk över den utveckling som han har genomgått, från den fräna verkligheten ”Hattmakarna” till den melankoliska skönhetsdyrkan i Skagenmåleriet. Nu var hon fångad mellan två machofigurer som var olika sinsemellan: Søren med sin bindande kraft och Hugo med sin köttsliga längtan, som inte ens visste om att hon också var konstnär.

Han var en kvinnokarl som hade besvär med jylfen. Det blev dock skilsmässa och de gifte sig med varandra. Men den konstnärliga upprättelsen som hon drömde om dröjde länge. Först häromåret hittade man i Tällberg, intill Alfvéngården, de målningar som visades på Göteborgs Konstmuseum i vintras, tillsammans med ett urval av P S Krøyers måleri.

Den intensiva, personliga och filosofiska uppgörelsen mellan de tre ackompanjerades i scenens bakgrund av Lennart Esborn på cello med arrangemang av Hugo Alfvéns musik, ibland som en musikalisk inre monolog till den unge Hugos känsloliv, ibland som ett uttryck för de dramatiska motsättningarna.

En höjdpunkt var Sørens sista, den vildaste dansen med den fångna Marie. Den blå skymning som sänkte sig över scenen ger anledning att tacka även de övriga fem i gänget, utan vilka det inte hade blivit en så engagerande kväll för oss.

Samt givetvis arrangörerna.

ERICH SCHWANDT