Annons
Nyheter

Sven Ljungberg på Himmelsberga

Nyheter • Publicerad 15 maj 2006

Sven Ljungbergs utställning på Ölands museum Himmelsberga är en stor händelse. 92 år gammal ochstill going strong är han, med intendent Anders Nilsons ord, ”en av de riktigt stora personligheterna inom svenskt konstliv, med en ofantligt rik produktion”.

Till denna utställning med målningar från Öland, Ljungby och Italien, som öppnar på söndag i konsthallen på museet, har Anders Nilsson också givit ut en inträngande och rikt illustrerad katalog som är bland det bästa som han har skrivit.

Annons

Den bygger på upprepade personliga intervjuer i Ljungby där Anders Nilsson till slut även fick nycklarna till ateljén och museets källare för att välja ut det som han ansåg vara det mest karaktäristiska till sommarens mönstring.

Lika intimt var också deras samarbete med illustrationerna till utställningskatalogen där Anders Nilsson åkte flera gånger fram och tillbaka med kopior av färgbilderna tills de blev godkända för trycket.

Det finns nog en slags samhörighet mellan dem, en känsla för dekorum som inte utesluter den skarpa blicken och rättframma frispråkighet som ju också är Sven Ljungbergs särmärke.

Sven Ljungberg var 1972-1978 Konstakademins direktör och 1978-1981 dess rektor efter förstatligandet som han bekämpade i det längsta. Redan 1968 valdes han in i Kungliga Akademien för de fria konsterna och han erhöll 1980 professors namn av regeringen.

Ljungberg är född 1913 i Ljungby. Han var 1934–39 elev till Otte Sköld vid Konsthögskolan. Efter avslutad utbildning vid konsthögskolan fortsatte han 1940-43 på Skolan för Grafisk Konst med Harald Sallberg som lärare.

Som målare påverkades han dock mest av Otte Sköld som var den främste företrädaren för den nya saklighetsriktningen som slog igenom i Sverige på 20-talet. Den är ”vår bästa modernistiska skola”, skrev Otto G Carlsund om Sven Ljungberg i Konstvärlden 1941, ”och det kanske är ett tidstecken att ungdomar taga upp arten igen och ge den nytt liv”.

1941 var annars en tid som dominerades av ett mjukt och diffust måleri med Kurt Carendi och Curt Clemens som ledande namn. Reinhold Ljunggren, en annan ung målare som kom in på Mejan efter Sven Ljungberg, kunde måla liknande motiv som Sven men hans torgbilder från Nyköping och Trosa var mera elegiska och intimare.

I dag är Ljunggren borta i Fogtdals konsthistoria. Det heter där om Sven Ljungberg att hans målningar erinrar om holländsk 1600-talskonst, med naiva inslag, men det jag vet inte om jag håller med om. En mera givande jämförelse kan göras med de samtidiga visningarna på VIDA museum – dels den fotografiska konsten som ju också är avbildande och dels, den stora utställningen med Lage Lindell som tillhörde ”1947 års män som ger en annan givande jämförelse (Recenseras i nästa nummer).

Vad är det för skillnad mellan fotokonsten och Ljungbergs avbildande måleri? Båda går tillbaka till renässansen då man i den västerländska konsten övergav bilden av världen som föreställning och upptäckte synfältet, det som ögat ser. Man uppfann linjeperspektivet och camera obscura som hjälpmedel för att tvådimensionellt kunna återge synen av det tredimensionella rummet.

Där har fotokonsten stannat. Hesselberg och Karin Bengtsson sitter alltså instängda i sin apparatur (för att låna Vilém Flussers terminologi i ”En filosofi för fotografin”) och ser enögda på världen. Deras skapande frihet ligger i att de kan uppfinna scener som de avbildar men som i sitt innehåll inte höjer sig över illustrationer till veckotidningsnoveller.

Annons

I måleriet kom Leonardo, Tintoretto och andra redan tidigt på att modifiera perspektivet och introducera fler flyktpunkter i sina bilder. Sedan dess har utvecklingen rusat iväg men det dynamiska perspektivet har många exempel även i Sven Ljungbergs måleri, i synnerhet interiörerna.

Titta till exempel på porträtten av Sera och Ivar Petersson från 1967/68 där golvet har en mycket lägre flyktpunkt, så att det försvinner in under diskbänken eller soffan.

I det holländska måleriet, som förut nämndes, kan man – bortsett från Rembrandt – också finna målningar där man får titta uppåt för att se på träden och neråt för att se på bäcken, t.ex. Hobbema. Bonnard var en mästare på det.

Icke så Ljungberg. Hans målningar kan uppfattas på en gång, om man står på rätt avstånd. Att avståndet är viktigt för honom syns på porträtten. Han står så nära modellen som möjligt. En tumregel är annars den dubbla kroppslängden (eller fyra meter) för att se en människa i helfigur. Då blir också hållningen det väsentliga.

Ljungberg går något närmare. Fötterna är ofta på nederkanten av tavlan. Men samtidigt är ansiktet så personligt iakkttaget som på samtalsavstånd. Kanske målar han också helst människor som han känner. I stenbrottsbilderna har han stått längre ifrån, där är ansiktsuttrycket utsläckt, det är proportionerna och kraften i arbetet som det gällde att avbilda.

Samma intima förhållande har han till träden. Träden är alltid individer för honom. Det stämmer med vad han själv har sagt om naturen.”Livet är så rikt och oändligt skiftande. Kan man gripa en av dessa sanningar, komma underfund med ett förhållande i naturen, eller vårt förhållande till den och våra beteenden får man vara lycklig.”

Horatius, den romerske diktaren, stack alltid ner två fingrar i vinet och offrade några stänk till jorden innan han drack, berättar Carl-Göran Ekerwald i sin bok om honom som kom ut nyligen.

Jag skulle kunna tänka mig att Sven Ljungberg, i en annan kultur, utförde en kulthandling eller ett offer när han fällde ett träd. Träd förenar det synliga i sin helhet; de ger tillträde till solen och symboliserar liksom jorden det kvinnliga. Det är en hållning till naturen som verklighetsbakgrund som även genomsyrar hans landskap.

Ser man på ”Fågelperspektiv” från 1992 eller ”Utsikt mot Cupra Alta” från -91 är riktningarna i rummet på varje åkerkant i den kupererade terrängen så exakt återgivna att man skulle kunna mäta avståndet mellan hörnen.

Även Picasso hade en dröm om att man kunde mäta avståndet mellan nästippen och örat eller var det ögat i ett av sina kubistiska porträtt. Edward T Hall beskriver i ”The Hidden Dimension” (en amerikansk klassiker som aldrig blev översatt) något liknande hos Georges Braque. Om man går tillräckligt nära originalmålningen så att man nästan kan vidröra de målade föremålen kan de bli otroligt realistiska, beroende på texturen på ytan. Men det fungerar inte i reproduktionerna.

Annons

Parallellen med Horatius gäller också den rakryggade samhällskritikern och satirikern Ljungberg. Det var främst politikerna som var måltavlan.

Behnn Edvinsson berättade om en uppvaktning de gjorde 1976 hos utbildningsminister Bertil Zachrisson (som efterträdde Olof Palme och Ingvar Carlsson), då Behnn var med som elevrepresentant. Efter att ha hälsat gick Sven Ljungberg raka vägen till skrivbordet och satte sig bakom det. Han visste sin plats. Ministern fick nöja sig med besöksstolen.

När hemstaden Ljungby fördärvades av rivningsraseriet efter branden i slutet på –60-talet gjorde han fräna protestmålningar som han visade i en utställning 1970 som också väckte stor uppmärksamhet. Kanske var det därför som Sven Ljungberg inte fick uppdraget at måla kungafamiljens porträtt till Gripsholms slott1982 (det gick i stället till John E Franzén).

Svens porträtt av Alva och Gunnar Myrdal, påpekar Anders Nilssson,är dock ett av dragplåstren på Gripsholms slott. Däremot är porträttet av kungafamiljen som hänger i Jordtorpssalen inte målat efter modell utan efter ett pressfoto han hade köpt. Här framgår skillnaden mellan kamerabilden och det som målarögat ser eller borde se. Den förvrängda trumman i marginalen skulle han aldrig ha målat så om han hade stått direkt framför motivet.

Sammanlagt visar utställningen på Himmelsberga 120 verk — 80 målningar från Öland, 10 från Ljungby och 10 från Italien, samt 20 kol- eller tuschteckningar. I de tidiga 40-talsbilderna prövar han sig ännu fram på det geometriska sättet. Penseldragen är grövre, färgen pastosare pålagd.

Efter hand växer en allt tydligare bild fram av det relativt karga landskapet på norra Öland, och en allt större träffsäkerhet i lokalfärgen. Det är också däruppe som han har träffat de författare, bl.a. Ivar Lo Johansson, vilkas böcker han illustrerat med trägravyrer.

Landborgen och stenkusten är hans gebit, ofta med spår av mänsklig verksamhet, och så är det också på de mera inåt belägna landskapen. Han gör det inte heller lätt för sig. Det han ser skamåla, det är människans hemvist.

Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons