Strindbergs vänskap med solmålaren Per Ekström

ÖLAND

I år uppmärksammas att det är 100 år sedan August Strindberg gick bort.

Troligen besökte Strindberg aldrig Öland. Men han skrev några noveller med motiv från ön: ”Nya vapen” återfinns i Svenska öden och äventyr och ”Ölandskungen och Den lilla drottningen” publicerades i Nya svenska öden.

Men även om han aldrig kom att besöka ön, gav vänskapen med en öländsk konstnär både personligt utbyte och litterär inspiration för Strindberg. Solmålaren Per Ekström kom att bli en god vän med författaren, en vänskap som varade livet ut.

Per Ekström kom från Segerstad till Stockholm 1865, 21 år ung. Han blev bekant med den fem år yngre Strindberg kring 1870 och det var i kretsen av Ekströms fattiga konstnärskamrater vid Lill-Jans som de blev kamrater. I ”Tjänstekvinnans son” berättar Strindberg om hur han såg på Ekströms måleri:

”Pelle däremot, som var stämningsmålare, såg aldrig detaljer. Han borstade upp hela landskapet på en gång och tog ut färgens valörer, men föremålen upplöste sig i obestämda silhuetter. Johan tyckte att Pelles landskap voro vackrare än de i verkligheten, oaktat han hyste stor vördnad för ”skaparens” verk”.

SOM SELLÉN

I Strindbergs genombrottsroman ”Röda rummet” från 1879 porträtteras Per Ekström som Per Sellén.

I romanen träffar läsaren på Sellén redan i kapitel tre, då huvudpersonen Arvid Falk är ute och vandrar:

”Han hade icke gått långt förr än han fick sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför den lilla albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin, smärt, nästan elegant figur med något spetsigt mörklagt ansikte; ett sprittande liv rörde sig genom hela hans person, där han stod och arbetade framför den vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade, småsjöng och småpratade omväxlande.”

Sellén spelar stor roll i ”Röda rummet” och är en av de mest sympatiska figurerna i romanen.

Olle Holmberg har skrivit:

”Sellén är en viktig människa i boken och en underlig människa för att finnas i en bok av Strindberg. Strindberg ser på honom utan all misstro. Han beundrar honom fast han lyckas, tycker om honom utan avund. Sådant vore svårtänkbart hos den senare Strindberg.”

Att vara förebild för en av huvudpersonerna i Röda rummet var Ekström stolt över.

I en intervju i Dagens Nyheter i samband med sin 85-årsdag sa konstnären följande om ”Röda rummet”:

”Ja, den där boken är bra! Jag brukar läsa om den varje år.”.

Det berättas att Ekström såg en scenversion av ”Röda rummet” 1914, där en av den tidens stora aktörer, Tore Svennberg, gjorde rollen som Sellén.

Under föreställningen viskade Ekström till en bänkgranne, Helge Cohn:

”Svennberg är bra, men jag var bättre”.

KUNGLIG UPPSKATTNING

Verklighetens Per Ekström och fiktionens Sellén får uppleva samma sak: kunglig uppskattning.

Per Ekström fick en beställning av Karl XV efter att kungen sett en målning av Ekström på konstakademiens utställning 1871. Året därpå erhöll han ett bidrag från kungen för att kunna göra en studieresa till Norge.

När han där, under ett schackparti, fick veta att kungen dött, for Ekström direkt hem till Sverige och Stockholm.

Men han mäktade inte med att se kungens sista färd, begravningståget, utan for ut till Djurgården tillsammans med vännen Strindberg för att måla.

”Men när kyrkklockorna ringde och kanonerna började dundra, då tyckte vi allting var dystert” berättar Ekström för Cecilia Bååth-Holmberg i hennes ”Från drottningens ö” (utgiven 1924).

”INTE LITTERÄR”

”Min far var inte litterär” skrev Per G Ekström om sin pappa, solmålaren.

I boken ”Människor jag mött” berättar Alfred B Nilsson om hur Strindberg läste ur manuskriptet till ”Mäster Olof” för Per Ekström, varvid Ekström klagade:

”Jag en olärd man, obevandrad i litteraturen”.

Men det faktumet hindrade inte att vänskapen mellan Per Ekström och August Strindberg varade livet ut. De träffades bland annat under de år då Per Ekström vistades i Frankrike, då Strindberg utsänd av Dagens Nyheter skrev om den nya franska konsten.

Strindberg noterade Ekströms framgång i ett brev 1894:

”Ekström är mycket stor; har 6 000 kronor på Banken samt äter middag i Götiska rummen hos Berns med prins Eugén där Röda Rummet var förr, men han har inga framtänder kvar, men pälskrage av Skunk.”

Tillsammans med Carl Eldh uppvaktade Ekström Strindberg på författarens 60-årsdag 1909.

De träffades sista gången på Strindbergs sista födelsedag, januari 1912. Ekström gav sin kamrat en bukett violer och uppmanade Strindberg att åka söderut för att krya på sig.

Strindberg ska då ha tittat ut genom fönstret mot en närbelägen kyrkogård och sagt:

”Dit ska jag resa”.

Vänner i livet blev också vänner i döden. På Strindbergs och Ekströms gravstenar finns samma latinska citat, ”O crux ave spes unica - O kors, var hälsat du mitt enda hopp”.

1914 gör Carl Eldh ett monument över den unge Strindberg och vänder sig till Per Ekström för att få veta ”huru Strindberg var klädd, om han hade överrock, samt hur snittet i så fall var”. Eldh konstaterar att ingen ”i samma grad som Ni är i stånd att gifva råd och anvisningar om Strindberg från nämnda tidsperiod”.