Stor efterkrigsexpressionist
KALMAR
Det är en egendomlig tillfällighet att tre av den svenska 1900-talskonstens egensinnigaste och mest svårtillgängliga individua-lister råkar vara jämnåriga (Bo Lindwall i Svenskt måleri i Moderna museet 1960). Vera Nilsson, Siri Derkert och Martin Åberg föddes alla 1888 och framträdde med mogna och originella arbeten vid 10-talets mitt.
Då pågick redan det första världskrigets vansinne. Men det var inte det första moderna kriget, med massarmeer, enorma förluster, krigföring riktad även mot civilbefolkningen och en total mobilisering av industrin för att framställa fartyg och vapen. Det var det amerikanska inbördeskriget 1861-65.
After great pain, a formal feeling comes. Dessa rader av den amerikanska poeten Emily Dickinson (1830-1886) dånar som en efterklang i mitt huvud inför konflikten mellan sönderbristande form och inre uttryckskraft som jag har mött i Vera Nilssons och nu i Martin Åbergs tavlor som visas på Per-Ekströmmuseet i Kalmar.
Martin Åberg som dog 1946 föddes i Örebro län och studerade på Carl Wilhelmssons målarskola i Stockholm och på Valand 1913-1915. Han hörde till de bästa målarna i sin generation, skrev Ulf Linde i introduktionen till hans retrospektiva på Thielska Galleriet, som ägde rum från årsskiftet 78-79 till och med mars månad, visserligen en ovanligt rik generation, men inte så rik att man har råd att glömma honom.
Hans romantiskt besjälade, ibland hotfullt stämningsladdade måleri finns också på Moderna museet och Waldemarsudde.
Martin Åberg dog 1946, medan Siri Derkert levde nästan 30 år längre, till1973, och den stridbara Vera Nilsson, som kämpade som en lejoninnna för konsten i samhället, till 1979.
Den nu öppnade utställningen är hoplånad från olika svenska samlingar och museer, vilket visar vilket anseende Jan och sonen Tomas Andersson har skapat åt sitt museum.
När jag går på utställningen och ser på hans landskapsmålningar
Jämför jag omedvetet med Lars Strandbos måleri som jag nyligen recenserade på Galleri Svalan. Båda visar glimtar av naturen de hade sett, men tidsprägeln ger dem ett helt annorlunda utförande.
Medan Lars Strandbo är ett medium för sina sinnesintryck målar Åberg sina landskap som sinnesstämningar eller själstillstånd. Han ligger också närmare sina föregångare i konsthistorien, även om anslaget kan vara snabbt är han en noggrann skrapare och övermålare med palettkniven. Det syns i det Gula huset som har nästan en surrealistisk verkan eller Vita stockrosor (Arild 1933) där fotorealismen i villans arkitektur kan påminna om Ola Billgrens.
Förhoppningsvis visar bilderna vilken fascinerande utställning detta är, där man på några stegs avstånd också kan se Carl J Alexandersons fabriksskorsten resa sig högt mot skyn där arbetarna går upp i rök, eller, som en försmak på kommande utställningar, det porträtt av John-e Franzén som Ulf Gripenholm målade tidigt, eller för popintresserade som Mikael Hagner , den skiva på ett café-bordet som den amerikanske rocksångaren Iggy Pop, egentligen James Newell Osterberg, hade ritat på.
ERICH SCHWANDT
