Stagnelius fascinerar oss ännu

NY BOK

”Dikterna skulle leva och läsas även om vi visste ännu mindre än vi gör om Stagnelius gåtfulla person. Men hans öde tillför ändå en ytterligare dimension”. Så skriver Göran Hägg i sin nya bok, ”I världsfurstens harem. Erik Johan Stagnelius och hans tid”.

Erik Johan Stagnelius föddes i Gärdslösa prästgård måndagen den 14 oktober 1793. Han avled, 29 år ung, i Stockholm den 3 mars 1823. Han skrev några av de vackraste dikter vi äger på det svenska språket och Göran Hägg beskriver honom på följande sätt i sin svenska litteraturhistoria: ”som poetisk stjärna är han fullt i klass med dåtida europeiska storheter som Coleridge, Keats och Shelley på engelska, Hölderlin och Novalis på tyska eller Leopardi på italienska”.

Om skaldens liv vet inte mycket. Trots det har Göran Hägg lyckats författa en biografi på 350 sidor om Stagnelius! Göran Hägg är docent i litteraturvetenskap och verksam som författare, kritiker och debattör. För den breda allmänheten också känd för sin medverkan som tyckare i morgon-TV och som kunnig resenär i ”På spåret”. Han är en flyhänt skribent och han räds inte att uttrycka sina åsikter. Man har svårt att inte ryckas med av Häggs skrivarglöd.

TAR DÖD PÅ MYTER

I kapitlet om skaldens uppväxt på Öland dödar Hägg några myter på ett brutalt sätt bland annat den allmänt spridda anekdoten om att skalden lärde sig läsa på egen hand. Göran Hägg skriver: ”Det går faktiskt inte att lära sig läsa själv! (De enda personer som lärt sig läsa utan hjälp är seriefiguren Tarzan samt den gräslige katolske mördaren Silas i Dan Browns Da Vinci-koden.)”.

Skaldens systerson Johan Magnus Wimmerstedt – som inte ens var född när Erik Johan gick bort – skrev 1894 i Nordisk tidskrift om ”Biografiska underrättelser om skalden Erik Johan Stagnelius”, men hans bidrag sågas också av Göran Hägg: ”Att han väntat så länge med att berätta berodde enligt honom själv på hänsyn till levande släktingar. Men det är svårt att i berättelsen upptäcka något som kunnat genera någon släkting. Däremot har han kunnat vara säker på att inte bli korrigerad av förstahandsvittnen”summerar Göran Hägg angående Wimmerstedts anekdoter om skalden.

Han beskriver prästfamiljen i Gärdslösa som en ”dysfunktionell familj” och beskriver kyrkoherde Stagnelius i allt annat än vackra ordalag. Framförallt hans snålhet betonas gång på gång.

Hur såg då Erik Johan Stagnelius ut? Härom året gav Byteatern en föreställningen med titeln ”Den lille fule ölänningen” och det är så väl så de flesta ser honom. Erik Gustaf Geijers fru beskrev Stagnelius på följande sätt: ”en så förfallen, otreflig hydda”. Inget porträtt finns bevarat som man med säkerhet kan säga föreställer Stagnelius. Göran Hägg nöjer sig med att konstatera: ”Erik Stagnelius var förmodligen ingen näpen ljusalv ens som litet barn. Men knappast ett vanskapt monster. Sanningen är som sagt att vi nästan inget vet om saken”.

I STAGNELIUS SPÅR

Hägg följer Stagnelius i spåren: flytten till Kalmar 1810 (fadern Magnus Stagnelius blev biskop), studieåren i Lund och Uppsala och livet i Stockholm, där skalden arbetade som oavlönad kanslist vid ecklesiastikexpeditionen. Samtidigt ger Hägg hela tiden bakgrunden; vad hände i Sverige vid denna tid? vad hände i Europa? Vilka litterära influenser hade Stagnelius? Mycken kraft har genom åren ägnats åt Amanda-problematiken. Erik Johan Stagnelius skrev ofta om Amanda (som betyder ”den älskansvärda”) – men fanns hon på riktigt? Constance Magnét (1796-1871) från gården Tingbyberg nära Dörby utanför Kalmar där Stagnelius tillbringade mycket tid, har pekats ut. Men Göran Hägg ger inte mycket för den teorin. Redan Fredrik Böök uppmärksammade Samuel Fryxells skandalroman ”Pehrmessefärden”, där romanfiguren Zirkelström ska vara en avbild av skalden. Författaren Fryxell och Stagnelius träffades i Uppsala under studietiden och Hägg konstaterar att porträttet av Zirkelström ger oss en god bild av hur Stagnelius var.

Göran Hägg lyckas också på ett lättbegripligt sätt förklara den gnosticism som präglade skaldens dikter under hans sista år och han visar också hur främst Esaias Tegnér såg till att dramat ”Martyrerna” – ett av få verk som Stagnelius gav ut under sin livstid – inte blev prisat av Svenska Akademien. Hägg ger en bild av ett liv i förfall. Men samtidigt stod Stagnelius på höjden av sin skaparkraft under den sista tiden då hans hälsa försvagades, inte minst beroende på ett flitigt intag av alkoholhaltiga drycker.

Hägg kan sin Stagnelius, han kan sin svenska historia och han kan förmedla det han vill ha fram på ett ypperligt sätt. Man behöver inte hålla med om allt – Hägg är ofta ganska kategorisk – men att läsa ”I världsfurstens harem” ger en god bild av skaldens liv och leverne och sätter in honom och hans verk i sitt sammanhang.

KENTH JÖNSSON

Fotnot:Den 14 oktober kommer Göran Hägg att berätta om sin bok på Skansen i Stockholm.