Scott ställer ut på VIDA

Måleri är ett språk, säger Johan Scott som presenteras med 14, i alla avseenden stora, målningar på VIDA konsthall den 3 juni till den 23 juli. Att två så stora utställningar som Johan Scott i den centrala konsthallen och Lage Lindell i den Norra hallen kan visas samtidigt är en betydande konsthändelse på vår ö.

Johan Scott är född 1953 i Mariehamn på Åland. Han flyttade till Stockholm 1973 och studerade på Konsthögskolan, där Ulrik Samuelsson och Dick Bengtsson var hans mest inflytelserika lärare. Hans närmaste studiekamrater var Håkan Rehnberg och Gregor Wroblewski, som grundade Tensta konsthall. Efter avslutade studier 1981 hade Johan Scott sin första separatutställning i Mariehamn året därpå. Han utnämndes 1997 till professor vid Kungliga konsthögskolan.

Det är ett vackert måleri vars häftiga färgkonstellationer man kan uppleva på det ytliga planet. Men i jämförelse med 50-talets action painting och spontanism finns det i Scotts målningar en medvetenhet som skiljer dem från den expressionistiska , romantiska traditionen hos andra av hans generationskamrater. När jag går närmare intill målningarna ser jag ljuset som uppfyller även de mörka partierna och därifrån är det inte långt till insikten om vilken skärpa det finns bakom varje penseldrag.

Det tekniska utförandet är också viktigt. Målningarna är gjorda på pannåer av aluminiumplåt som är lätta att spika upp. Huvudlinjerna tecknas upp med tuschpenna och täcks med en ”gesso” – en grund – som laveras med en tunn tempera eller akrylfärg på vilken oljemålningen utförs ofta vått i vått och med mjuka penslar. Det kräver hög koncentration och ganska lång tid.

En målning kan också ofta framkalla en motbild – en röd dominant kan kräva ett grönt – i rytm eller figurationer. Det syns tydligt i de höga målningarna – en serie av fyra ”verser” – som är uppsatta på den vänstra väggen. Den vertikala strukturen i bilderna låter ana gestalter som – för mig åtminstone – kan föra tankarna till den grekiska gudavärlden som tillhör den högsta allegorin som mänskligheten har frambragt.

Han betecknar sig själv som en intellektuell målare och nämner som föregångare både Cézanne och Rodhe. Han är med andra ord ingen revolutionär utan upplever sig som en del av den klassiska traditionen. På sin närmast föregående utställning på Galleri Olsson i Stockholm presenterade han till exempel fyra kommentarer till Caravaggios målning Narcissus. Det var inga parafraser han gjorde. I stället är konsthistoriens bilder ständigt närvarande som en inspirationskälla för honom.

Språket som Johan Scott drar en parallell till är å andra sidan också den farligaste gåvan som människorna fått. Det kan brukas för att sprida åsikter. Det är dogmen om tankefriheten som ligger bakom både de hänsynslösa vinstintressen som styr världen och polisens vettlösa tillstånd till nazistdemonstrationer på nationaldagen. Det var den som Thorild avsåg med den berömda devisen som står över ingången till Uppsala universitet: Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.

Att tänka rätt, det är samvetets språk, som inte gör våld på naturen. Jag vet inte om Scott har läst Rousseau. För Rousseau var det fria rationella tänkandet orsaken till hans pessimism om världens framtid. Vi måste därför fråga oss vad Scott egentligen menar när han säger att han är intellektuell. Jag tror han ser det i motsättning till den romantiska förhävelsen. Hans tänkande är inriktat på det oumbärliga i den givna ramen – ”då finns där inget behov för ursäkter eller ovidkommande förklaringar, illusoriska effekter eller anekdoter för att stödja en tolkning”, har Scott själv sagt. Eller, med andra ord, en stark tro på att syntesen styr kunskapsutvecklingen också i det konstnärliga bildspråket.

Detta präglar också hans insatser som lärare på Kungliga konsthögskolan. I en tid då utbildningen på vissa konsthögskolor alltmer börjar likna de protestantiska prästseminarier som en gång på 1700-talet var kungsvägen för de unga intellektuella i Europa – forskare, diktare och filosofer – är den omtanke med vilken han talar om eleverna, för vilka det personliga samtalet är en viktig förutsättning för de svåra val de måste göra under sin utbildning, glädjande att läsa. Jag tänker på hans inlägg på seminariet om konstnärliga utbildningar (”Vad ska vi ha konstnärer till?”) i Visby 1999.

Det värsta misslyckandet en konstnär kan uppleva är det som händer i ateljén. Visst kan man utbilda konstnärer i olika tekniker, sa han där, men konstnären är inte ”någon sorts varelse utanför allt annat. Det handlar ju om människor.” Och då är vi åter hos Rousseau (eller Lacan om man så vill). Det gäller alltså att skapa förutsättningarna för ett äkta, autentiskt liv, även på konsthögskolorna – och inte en gruppvarelse.

De båda Vida-utställningarna visar hur jämbördiga konstnärer kan utveckla sitt autentiska språk i helt olika riktningar, Lage Lindell med den snabba blicken på världen och formspelet omkring honom, Johan Scott genom att finna synteser av sinnesintryckens mångfald i historien och sitt eget skapande.

Det är innehållet som skiljer dem åt. En antydan om manligheten i de allegoriska gestalter till vänster, som Johan Scott lät undslippa sig, medför inte a priori att man ”låser” tolkningen. Man behöver inte tro på den. Men den ger en riktning åt tänkandet som titeln på en dikt.