GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sann historia om trebenta hundar

Nyheter • Publicerad 5 december 2005

För min egen del har jag aldrig trott på uppgiften och talesättet att de öländska hundarna måste stympas så att de bara hade tre ben. Orsaken till detta grymma påbud skulle ha varit att kungarna inte ville riskera att den öländska allmogen jagade, vilket var ett kungligt prerogativ.

För det första hade jag i allt det källmaterial som jag gått igenom aldrig sett någon ölänning i gångna tider bli fälld för innehav av olaglig hund, en med fyra ben.

Jag har heller aldrig, för det andra, sett själva grunddokumentet. Därför har jag vid åtskilliga tillfällen, i föreläsningar etc, sagt att det troligen aldrig funnits ett sådant krav på hundstympning på Öland.

Jag hade rejält fel. Påbudet föreligger och det är från Johan III:s tid; det är till och med utfärdat två gånger, dock sedan aldrig upprepat så vitt jag kunnat se.

Det är så att jag forskat lite om varg i gångna tider eftersom en anfader i den nära släkten var den berömde Varg-Kalle i Bäckebo; jag fick slag på några jakttidskrifter från första delen av 1800-talet och köpte dem för 400 kr; det fanns åtskilligt med varg i dessa intressanta publikationer, men där fanns också återgivet in extenso Johan III:s påbud om trebenta hundar på Öland.

Påbudet är utfärdat den 29 april 1574 och ställt till Lasse Lucasson belangandes den jakt han och andre flera därpå Öland bruke. Kungen var stark missnöjd med den olaga jakten som som förekom på Öland. Efter denna dag, skrev kungen, får ingen fälla några djur på Öland. Vi vill inte, skrev kungen, att våra undersåtar på Öland skall ha några hundar, antingen de är stora eller små, med mindre än att de är stympade eller avstäckte på ett ben, eftersom där på landet gammalt och fort varit haver. Så förnimmer vi att detta icke blivit aktat eller hållit.

Lasse Lukasson skulle nu tillsammans med fogdarna se till att de öländska hundarna stympade.

Kungen åberopade ett tidigare påbud, som varit utfärdat att verkställas av Jöran Jägare angående stympning av hundar på Öland; detta påbud från 27 mars 1572, alltså två år tidigare. Av detta framgår alltså att stympade hundar på Öland var en gammal företeelse, som Johan III återupprepade. Hur gammalt detta påbud var vet jag inte, men som så mycket annat kanske det började med Gustav Vasa, som hade ett särskilt gott öga till Öland, och det ryktas ju som många känner till, att Vasasläkten kom från Frösslunda by på mellersta Öland.

Vad man kan konstatera är emellertid att stadgandet om trebenta hundar inte satt några avtryck de historiska handlingar som jag gått igenom, till exempel domböckerna, kyrkoböckerna eller i den omfattande korrespondens som hauptmannen på Borgholms slott hade med allehanda makthavare. Inte heller i Karl X:s arkiv eller korrespondens rörande Öland finns något om trebenta hundar och Karl XI, som ofta jagade på Öland, nämner det inte.

Måhända var det ett påbud som utfärdades men som aldrig följdes, eller också avstod ölänningarna från att ha hund överhuvudtaget för att slippa vidta den plågsamma åtgärden att hugga av dem ett ben eller en tass.

Påbudet om trebenta hundar är unikt för Öland och det understryker den särställning som Öland intog i Sveriges rike, som ett feodalt landskap, en åldrig relik från den medeltida styret, mer utländskt än svenskt. Inget annat landskap hade denna särställning, en blytung börda på allmogen.

Förutom att en öländska allmogen inte fick plocka en pinne ur skogarna för eget bränsle eller för tillverkning av redskap till jordbruket var alla jaktgivande hobbar och skogar förbjudet område för ölänningarna.

Karl X Gustav, som vistades på Öland under 1650-talets början utfärdade detaljerade föreskrifter för de ”kungliga jageplatserna”. Alla sådana utmättes med och omgavs av stakar med kunglig krona; att gå in där var förbjudet. Tävelsrums hobbe - håll er borta, Störlinge gran - förbjudet för ölänningar, etc.

Så här jobbar Ölandsbladet med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.