Pyk håller sina minnen vid liv

HALLTORP

”Madeleine Pyk målar snabbt, talar snabbt (säger Lise Ovesen som presenterar konstnärerna på Österlen, där Madeleine bor i Simrishamn när hon inte är i Nice) och rör sig som en vind i rummet.” Så inledde jag min recension av utställningen ”Tidsresenär del 1” sommaren 2008.

Hon har alltid varit på resa, köpte en Vespa redan på femtiotalet. Åkte på den till Italien med en reskassa på 500 kronor – det räckte långt på den tiden.

Det har blivit många bilder under åren och ett urval av dem hade hon skänkt till sina vänner på VIDA –  en hurts full med femton lådor av den typ som många konstnärer och arkitekter har, ”fulla av teckningar, akvareller, foton, manus och litografier. Huller om buller.”

En del av dem visades då i Atriumgången. Det var en utställning som uppföljdes 2009 av ett andra urval av bilder från 1970-talet, ” målningar och gouacher, en blandning av motiv från olika platser, eftersom jag reste oavbrutet med en liten färglåda, tusch, pensel, papper, vattenburk och glasögon i väskan.” Så skrev Madeleine Pyk då i hälsningstexten till vännerna Barbro och Börge Kamras.

Den nya utställningen ”Tidsresenär del 3” är ett urval ur den senaste donationen av målningar som Madeleine Pyk har skänkt till VIDA. Det omfattar både tidiga och sena verk från hennes livsresa som förde henne till många olika platser i världen. Det gör att tyngdpunkten har förskjutits från tiden till resandet.

Madeleine Rosa Pyk föddes i Stockholm den 21 februari 1934. Familjen bodde nära Mosebacke Torg med Katarinahissen utanför fönstret och en vidunderliga utsikt över Stockholm med dess blänkande vattendrag. På somrarna var det dock Skägga på Värmdö som var det egentliga hemmet. ”Kojan på det stora berget – Mount Everest vi besteg” – skriver hon i en korthuggen laddad självbiografisk text. ”Mamma var Sherpa. Hon bar sockerdricka och kaviarmacka u ryggan. Där uppifrån såg vi världen, korna, kalvarna, ladan och i skogen stumt galopperande älgar.”

Dessa syner kom att prägla hennes konstnärskap, vart hon än reste. I de bilder som hon ständigt och febrilt skapar, samsas olika tidsplan. Hon tycks drivas fram av en ständigt pågående, men osentimental dialog med materialet, sina minnen och sin motiv. De är fortfarande präglade av hennes barnsliga erfarenheter och har en autenticitet, som får mig nästan att gråta när jag ser dem.

I denne utställning som är hennes tredje på VIDA är dock urvalet bilder större än någonsin förut. Den rymmer såväl ”typiska” motiv som vi känner igen, men också målningar som är så fulle av kraft i sin gestaltning av en verklighetsupplevelse att de höjer sig utöver bilden av ”paradise lost” som är en så väsentlig del av den folkkära uppskattning som kommit henne till del.

Madeleine Pyk utbildades vid Konstfackskolan (1954 – 1956) och sedan vid Konstakademien (1963 – 1967). Debututställningen skedde redan 1956 hos den legendariska Petra på Lilla Paviljongen på Söder i Stockholm.

Hon har i Stockholm haft separatutställningar på Doktor Glas, Galleri Futura, Galleri Heland, Galleri Engström, Galleri Pierre, Gröna Paletten, Färg & Form, Gummesons Konstgalleri, Galleri Blanche och Konstnärshuset med flera.

Utomlands har hon haft separatutställningar bland annat i Amsterdam, Basel, Gaborona (Botswana), Hamburg, Nice, Paris och Rom.

På Öland träffade jag Madeleine Pyk första gången på balkongen till Storgatan 29 (Lilla Nyborg) där hon hade en separatutställning som sedan uppföljdes på VIDA.

1967 publicerades Madeleine Pyks första bok, Marmorbadaren (Forum). Senare har hon givit ut Hundarna i Nice och Blattes et cafardes – Blandat & Givet. 2001 (båda på JHB förlag).

Tillsammans med Barbro Lindgren har hon publicerat Jam-Jam, Ib-Ib, 1992 och Godmorron Gud, 1994 (båda på Eriksson & Lindgren ).

Hon har också illustrerat ett antal böcker, som Blåbärsexpeditionen (av Anne-Marie Åkesson 1988), Den sjungande kroppen – en prosaversion (av Jacques Werup 1991) och Texter ur Bibeln (återberättade av Maj Bylock 2001).

1990 utkom en bok av Anja Notini, jag leker att jag lever (Bra böcker), och 2004 den rikt illustrerade Titta – jag ser, med ytterst läsvärda texter av Thomas Millroth, Klas Östergren, Jacques Werup och Madeleine Pyk (Atlantis).

I Museibutiken finns litografier, affisch att köpa. En sevärd höjdpunkt på den öländska konstsommaren

ERICH SCHWANDT