Örhängen från prima donnor
HÖGSRUM
”Vill ni se en stjärna” och ”Vårat gäng” inledde kvällen tillsammans med Zarah Leander och Alice Babs i Klockaregården i Högsrum. Och så fortsatte det programmet igenom med många av de kända örhängena.
Över borden där åskådarna njöt av middag och kaffe hördes ett gemytligt sorl i väntan på de stora stjärnorna. Så kom då Alice Babs, eller rättare sagt Karin Frölén, och slog an tonen genom att få med sig publiken i ”Vårat gäng”. På ett porträttlikt sätt framförde hon den och andra låtar från Alice Babs många artistår. Strax uppfylldes scenen av primadonnan Zarah Leander, spelad av Margareta Dalhamn som med glans lyckades förmedla Zarahs aura som stjärna. Och självklart inledde hon med sin signatur ”Vill ni se en stjärna”.
SÅ OLIKA MEN LIKA
I fortsättningen sjöng och pratade de båda stjärnorna omväxlande med publiken och med varandra när de berättade om sina liv och sin karriär. De munhöggs med varandra på ett mestadels vänskapligt sätt. ”Jag är inte van att gräla”, som Alice Babs svarade när Zarah menade att det är uppfriskande med ett och annat utbrott.
Publiken fick veta att Zarah Leander debuterade på scen när hon var 22 år efter att ha sjungit upp för Ernst Rolf. Alice Babs däremot var bara sex år när hon fick sitt första gage, hela två kronor. Efter att ha vuxit upp i Västervik flyttade hon till Stockholm och fick anställning dels i en skivaffär, dels som refrängsångerska på dansrestaurang, blott tretton år gammal. Sitt stora genombrott fick hon sedan som 16-åring med den låt som hon kanske är allra mest känd för, ”Swing it magistern”.
På scenen i Högsrum var konstrasten mellan de båda primadonnorna påtaglig, både i uttrycksformer, klädsel och röster och Alice framstod som den oskuldsfulla, vänliga och naiva artisten. Men hon kunde berätta att hon i inledningen av sin karriär blev kallad ”riksslyna” i folkmun och att det hon höll på med var ”babserier”.
MANAGER OCH VÄN
Karriären gick framåt för dem båda och från åren med Duke Ellington gav Alice Babs några inblickar och sjöng låten ”Almighty God” som hon framförde på Dukes begravning. Zarah Leander berättade om sin man och manager (”varje stjärna skall ha en manager”) Arne Hülphers och sjöng den vackra kärlekssången ”Jag kan inte längre höra syrsor” av Sylvain/Rybrant.
Båda artisterna återkom till sina ungdomsdrömmar som på olika sätt hade uppfyllts efter kortare eller längre tid. ”Behåll drömmarna” var Zarah Leanders uppmaning till åhörarna innan de båda prima donnorna avslutade med den gemensamma låten ”We got rythm” där även Zarah släppte loss i swingrytmer.
Charlie Norman och Arne Hülphers nämndes under kvällen som viktiga parhästar till de båda artisterna. Deras roll hade Jan-Erik Sandvik under kvällen i Högsrum och han fyllde den uppgiften med glans. Föreställningen om och med de prima donnorna var väl värd att ses och väckte många musikaliska minnen till livs, det var åhörarna överens om när aftonen led mot sitt slut.
