Nya kvinnliga konstnärer hos Monica Strandberg
KALMAR
Uttrycket Kvinnliga konstnärer måste jag förklara. Jag ser de varken i motsättning till deras manliga kollegor eller som feminister. Den feministiska konsthistorien har sina rötter i marxismen och konstsociologin, där man studerade konst och arkitektur ur ett maktperspektiv, liksom hur bilder och miljöer påverkar människor (Yvonne Eriksson & Anette Göthlund i inledningen till Från modernism till samtidskonst Svenska kvinnliga konstnäre, Signum i Lund , 2003).
Det är ett annat perspektiv än det som framfördes i lördags på Konstmuseet då man tydligen såg den dissidenta konsten som ett avståndstagande från de socialistiska ideerna som var rådande i öststaterna. Detta är medlöparnas historieskrivning. I själva verket var ofta båda sidorna besjälade av samma socialistiska tro.
Det gäller bland angivarna i DDR poeterna Sascha Anderson och Christa Wolf och på den andra sidan Wolf Biermann som var den mest glödande kommunisten av alla i sin kamp mot det rådande teknokratiska och småborgerliga överväldet.
Därför ska vi inte heller blanda samman de vita och svarta glödlamporna, som förekommer i skulptören Lisa Gerdins objekt, med utställningen TÄND MÖRKRET Svensk konst 19751985 som startade 2007 i Göteborg och fortsatte sedan över hela landet som en turné över hela landet tills den slutade i Luleå i mars 2009.
TÄND MÖRKRET, där Gittan Jönsson, Tuija Lindström, Maja Eyzin-Öijer och Håkan Rehnberg , men också Ivar Södergren och Jörgen Platzer deltog, var en klar vänstermanifestation, så även titelbilden, den svarta glödlampan, som Carsten Regild skapade 1977 i kampen mot en rationell, teknokratisk hegemoni (Thomas Millroth i katalogen, sid 63).
Det är istället en ömsint, ibland humoristiskt skildrad humanistisk vardaglighet som kännetecknar de båda konstnärernas verk.
Susanne Bonja är född 1968 och har utbildats i Göteborg,
på Dômens konstskola 198789, Hovedskous målarskola 1991 94 och HDK (keramisk konst) 199599.
Hon är bosatt i Kalmar och har tjänst som universitetsadjunkt på Institutionen för Design i Nybro/Pukeberg och har tidigare ställt ut på Teatergalleriet 2004, Kalmar konstmuseum 2005 och 2008 i samlingsutställningen (H)är konst, samt på Södra Möre konstförening 2009.
Bland hennes offentliga verk kan nämnas målningen Reflektion, Rytm (2003) i Jenny Nyströmskolan, Kalmar, som är utförd i akryl som även de här utställda stora figurmålningarna.
Hennes storformatiga målningar är som scener (rum eller platser)
för olika föreställningar där figurerna står eller rör sig med en anonymitet som kan påminna om den antika teatern. Intrycket förstärks av den gråskala som dominerar med ytterst sparsamt antydd karnation (= hudfärg).
De teckningar som är förstudier till målningarna är ofta baserade på klippdockor som hon på ett skulpturalt sätt sätter samman till nya figurer (jämför Maria Miesenberger).
Det stelnade intrycket påminner mig i slutändan också mer om skulpturer än måleri. Där fängslas jag till slut mer av processen i förarbetena som kan påminna om skolplanscher eller de serier av kroppar i rörelse om skapades i teckningar eller blädderböcker i fotografiets barndom.
Lisa Gerdin är född 1968 i Örnsköldsvik och numera bosatt i Stockholm. Hon är utbildadad på Konstfack, Stockholm i Möbler och inredning och tilldelades 2010 Carl Frisendahls skulptörsstipendium på 25.000 för unga konstnärer. Hennes mästerliga gestaltning av vardagsföremål ledde också till att hon vann flera stora offentliga uppdrag, däribland utsmyckningen av Storkyrkan i Stockholm 2006 med centralaltare, ambo och präst- och biskopsstolar. 2011 tilldelades hon sedan också uppdraget att utsmycka friidrottsarenan på Campus Valla i Linköping. Det mäktiga verket heter Rumtid och är utfört i tegel i Ulla Viottis anda.
De mindre verken som fyller ett av rummen på galleri Monica Strandberg är kommentarer till den vardagliga omgivning vi möter dagligdags.
För mig var de båda utställningarna en upplevelse som gav mer näring åt fantasin än det politiska maktspelet på Kalmar Konstmuseum i lördags.
ERICH SCHWANDT
