Nya berättelser från Gunilla Pantzar

MÖRBYLÅNGA

Gunilla Pantzar, som häromåret slutade sin uppgift på Byteatern,

ägnar sig nu, fast med samma teatrala uttrycksmedel, åt ett friare skapande som hon redovisar, ett år efter sitt förra framträdande på Galleri Monica Strandberg, på Södra Ölands Konstförenings konsthall i Mörbylånga.

Berättelsens uppgift är att hylla eller rädda något från glömskan, att bevara så att vi inte lever historielösa. Men det har också kommit till något sedan förra gången som var ägnat åt konstnärs-familjen Anders Lönn / Pantzar. Vi kan kalla det ”din plats i världen” i det pågående maktspelet mellan ”manligt / kvinnligt”, där förtecknen för höger och vänster är ständigt närvarande vid horisonten. Det finns inga partipolitiska tendenser, någon agitprop är det inte tal om. Men en ökande medvetenhet om förändringar i livsluften som kan sammanfattas i ordet ”respekt” som från sitt ursprung i Rinkeby nu även vunnit insteg i svenskan.

Samtidigt har Gunilla Pantzar också genomgått en konstnärlig utveckling. Uttrycket är mer samlat än i den förra installationen

med dess karaktär av inventering. De inramade verken kan ses som porträtt av inre tillstånd eller som ”mänskliga herbarier”.

I ett assemblage med slipsmärken som tjänstemannasymboler av typiskt manligt slag är likheten med gamla botaniska planscher mycket påfallande.

En serie uppsatta slipsar med påbroderade honnörsord i korsstygn som ”vinstmaximering”, ”omorganisation” med flera hänger samman och avslutas med en installation av en magnifik

Kavaj ”MARKNADEN”, inuti fodrad med en världskarta.

Sju porträtt av Karen, Nike, Ulrik, Iris, Asta, Maud, Sabrina och Walter avslutas mitt emot av Jan Junior. Där finns också ”Sten” som är svårt att låsa upp och ”Lolita” efter Nabokovs bok, som berövades chansen att växa upp som kvinna.

Mycket handlar om längtan, ordet står skrivet som mantra,

men också en respektfull längtan tillbaka: där finns jackan sydd av ett tyg som mormor hade vävt med hästar på, och hennes broderade namn på ett överlakan, samt hennes mors döds- och födelsedatum.

”Intill slutet vill jag vittna” heter Victor Klemperers dagböcker från förintelseåren 1933 till 1945 (översättning Karin Mossdal, Norstedts 1999). Respekten gäller oss alla, tycks Gunilla Pantzar mena.

En vacker utställning av mycket tänkvärda, ibland nästan rebusaktiga bilder, som jag vill önska många, i synnnerhet unga,

besökare.

ERICH SCHWANDT