Kurt Lundgren skriver om förrädare på Kalmar slott

Kurt Lundgren behöver inte presenteras för Ölandsbladets läsare, känd som han är som journalist och ledarskribent. På senare år har han blivit känd i betydligt vidare kretsar som produktiv historisk skribent av rang. För sitt banbrytande arbete med att skaffa fram ny kunskap ur historiskt material – en process som delar av Kalmarpressen häromdagen kallade ”att rota i arkiv” – fick Lundgren för några år sedan Gustaf Adolfssällskapets medalj och stora stipendium. Och nu har hans arbete resulterat i en ny bok.

”Kalmar Slotts Förrädare” heter boken, som till yttermera visso bär den pregnanta undertiteln ”Blodbadet på Öland – ett 400-årsminne”. På de 180 sidorna (varav 25 tomma blad, där läsaren kan pusta ut mitt i allt informationsflöde) tillförs vi en hel del nytt vetande om händelserna i och omkring Kalmar, inkluderande Öland, under det skickelsedigra året 1611.

1611 var det år då danske kungen anföll Sverige, belägrade och marscherade in i Kalmar Slott, och fick Borgholms Slott överlämnat till sig på guldtallrik. 1611 var det år då Karl IX kämpade sin sista kamp – den 30 oktober dukade den ”ålderssvage” (hela 61 år!) och slagrörde kungen under för sina sjukdomar – och lämnade ett tungt arv till sin son Gustaf Adolf, som dock skötte sig med den äran i detta brutala och blodiga krig med ”jutarna”.

Den som möjliggjorde de danska triumferna var den beryktade Christer Some, förrädaren som genom att överlämna Kalmar Slott till danskarna den 2 augusti 1611 gjort sig odödlig som hatobjekt i Sveriges inte alltid så ärorika historia.

Lundgren visar med all tydlighet att Some av fri vilja och mot god betalning förrådde sitt fädernesland – trots att han av Karl IX behandlats som någon form av gunstling. Den psykologiska motsättning som här skymtar fram återstår dock att förklara. Allt tal som förekommit om att försvararna av Kalmar Slott hade gjort slut på krutet och därför var tvingade att ge upp, kan avfärdas som dansk propaganda för att ge sken av att det inte var genom förräderi som danskarna segrat. 

ÖLÄNDSKT UPPROR

Som bokens undertitel utvisar spelar ölänningarnas handlande under detta krig en roll i framställningen. Lundgren kan med i första hand danska dokument visa att ”hela Öland” ställde sig på den danske konungens sida, inte som Abraham Ahlqvist och de flesta efter honom påstått, ett mindre fåtal. Förutom öns bönder hade öns präster och öns olika befallningshavare i stor mängd förklarat sig villiga att ställa sig under den danske kungens beskydd. Men det var bara företrädarna för bondeståndet som straffades efteråt, enligt Lundgren därför att de dokument som avslöjade förräderiets hela omfattning aldrig kom till den svenske kungens kännedom – de var förbehållna danska ögon. Annars var Gustaf II Adolf ingen mild härskare som lade fingarna mellan.

Men med bönderna statuerade man ett exempel. 13 av dem avrättades (det finns tidigare framställningar som talar om färre). Domare var den av kungen med utomordentliga befogenheter över liv och död försedde Peter/Peder Michelsson, ursprungligen från Bröttorp i N. Möckleby, stamfader för ätten Hammarskiöld. Lundgren kallar honom ”Ölands bödel” och utnämner dessa avrättningar till ”Blodbadet på Öland”. Den benämningen har inte gått in i svenska historien på det sätt som Stockholms –och Linköpings blodbad gjort, men förklaringen finner Lundgren i det faktum att det på Öland inte rörde sig om adelsmän som avrättades, det rörde sig ”bara” om bönder.

– För ölänningarna spelade det nog inte så stor roll vem som var förtryckaren, danske eller svenske kungen, det kunde kvitta lika, skriver Lundgren apropås det öländska upproret. Och:

– Ölänningarna hade inte tid med detta krig, som kom så olägligt mitt i skörden!

Lundgren avslutar sina efterforskningar omkring Christer Some med att fara ned till det gods denne som belöning för sítt förräderi fått av den danske kungen. Det finns kvar än i dag och bär namnet Rohlstorf, beläget i Schleswig-Holstein. Some slogs för övrigt ihjäl där år 1618 av några av sina underlydande bönder, ett syndens straff åtminstone med svenska ögon sett.

Visst finns det upprepningar i Lundgrens bok, men för att undvika dem hade det krävts en annan struktur på framställningen. Att Karl IX var slagrörd får vi kanske veta litet väl ofta, men detta faktum var inte helt oviktigt för utgången av kriget.

För att bevisa noggrann läsning av boken – det var för övrigt alls ingen uppoffring – må en mindre lapsus anföras. På sidan 67 får vi som ett faktum reda på att Karl IX i ilskan över Somes förräderi lät hänga den stackars trumpetare som kom med beskedet. På sidan 115 motsäger Lundgren sig själv genom att framställa denna brutala hängning som en obevisad skröna.

Om det inte framgått av ovanstående, så kan boken rekommenderas inte bara för Kalmarfrälsta läsare utan även för Ölandssamlare. Boken tillhör definitivt Ölandia!