"Kalla mig Noa" – en mångfacetterad dikt

Varför läsa långt när man kan läsa kort och ändå få kosmiska upplevelser av läsandet? Jag har läst Lennart Sjögrens nyutkomna dikt ”Kalla mig Noa”, som omfattar 60 sidor, och känner mig riktigt belönad för min allt annat än betungande möda.

Det är ett mångdimensionellt och mångfacetterat verk. Det är en åldersdikt i avseende på det världserfarna innehållet, men inte till det vitala uttrycket. Man känner igen sig i diktionen från tidigare långdikter, ”1452” och ”Fågeljägarna”, men Noadikten är varken en upprepning eller en fortsättning, den är en existentiell attack från ett annat håll, dock mer eftertänksam och slutgiltig.

Den yttre handlingen är Sjögrens personliga version av hur Noa och hans följe upplever och överlever floden och hur det nya jordelivet gestaltar sig. Vattnet spelar naturligtvis en huvudroll i inledningen. Vi känner igen diktarens ödesmättade fascination inför dess farlighet, uttryckt i ätandets, slukandets, drickandets och dränkandets metaforer

En lidande Noa

Det lär finnas cirka 270 olika flodrelaterade katastrofberättelser som upptecknats hos folk världen över. Gilgamesh-eposet från Mesopotamien torde vara det kändaste, en trolig förebild för framställningen i bibeln. Men det är inte berättelsen i 1:a Mosebok som Sjögren återger, det är en berättelse som han befriat från legendens utjämnande pensel. Med stor frihet gör han sin Noa till en lidande människa, som sörjer sönerna Sem, som dog ombord av förgiftat havsvatten, och Ham, som dog på en åker efter räddningen, samt Jafet, som senare dog i kriget.

De händelser som återges i bibeln låter diktaren sin Noa ha hört i efterhand:

– Regnet kom, hur länge det varade vet jag inte / fyrtio dagar och fyrtio nätter har det sagts / det kan ha varit mera. --- Långt senare uppstod en föreställning / att jag talat med gudarna / och att jag därför räddats.

"Bäst hålla med"

"Bäst att hålla med om vad folk tror," resonerar Noa i flera sammanhang, annars kan det gå illa. "Jag ljuger mig fram,"säger han om sina minnen av Floden. Om sin påstådda profetiska förmåga, bland annat som väderspåman, säger han i diktens kanske muntraste sats att ”rätt ofta betedde sig himlen som jag trott”.

Noa förstår inte varför slumpens tärning rullade så att just han räddades. Även han har ondskan i sig som alla andra, han har mördat för att överleva. Men han var inte ensam om att räddas. När han sätter fot igen på torra land, möts han av andra som räddats före honom. De få djur som han haft med sig ombord var döda, utom en get och två sjuka duvor. Och det var inte hans duva de först fick syn på med en kvist i näbben, den kom från land. Och det visar sig senare i dikten att det fanns länder på jorden som inte nåddes av Floden.

Regnbågsormen

I bibeln gör Gud regnbågen till ett tecken på ett försoningens förbund mellan honom och jorden. Det är en försoningstes som idag idémässigt tagits upp i Regnbågsflaggan, även kallad Prideflaggan.  För Sjögrens liksom för bibelns Noa ”blev regnbågen vårt tecken” efter räddningen. Men människan förföll snart till krigandet och dödandet igen, och den Sjögrenska regnbågen ”lyste nu över slagfälten som dödens båge”.

Det gick därhän att hans Noa under lång tid hade en mardröm om hur han brottades med regnbågen som förvandlat sig till en vit orm med huggtänder. Denna föreställning om regnbågen som en orm är för övrigt inte biblisk utan folklig både i Afrika och Oceanien, där regnbågsormen är besläktad med asarnas Midgårdsorm.

Noa blir i dikten till slut en ställföreträdare för alla de tänkande och kännande människor, som trots all ondska till slut finner sin egen frid och tröst, låt vara kanske först i döden.

ANDERS MARELL