Jarl Ingvarsson och romantiken

HALLTORP

När jag läste om Ulf Lindes Från kart till fallfrukt (Bonniers 2008) stötte jag på hans funderingar om Friedrich von Hardenberg (1772 – 1801), Novalis kallad, vars aforismer han beskriver som sommarens frömjöl – Blütenstaub – på tyska, också titeln på en av dennes samlingar, till skillnad från den klassiska franska aforismen som liknar växter om hösten. ”Erfarenheten har blommat ut, men orden finns kvar som hårda frön”.

Så har Novalis, trots sitt korta liv, också föregripit mycket av det som senare har hänt eller skrivits. Den begynnande romantiken – die Frühromantik – innebar slutet på den klassiska synen på naturen som ett oföränderligt motiv som det gällde att följa och imitera i konsten, till den moderna insikten om att naturen och jaget inte kan skiljas åt. Det ena låter sig inte tänkas utan det andra.

Anledningen till den långa inledningen, som jag också strax ska fördjupa, finns i flera aspekter. Jarl Ingvarsson har dels – även av mig i recensionen 2007 – betecknats som romantiker (hans måleri har av andra också beskrivits som anarkistiskt), men dels har han också själv använt Novalis i bildtiteln på en av målningarna (Novalis i båten) på sin nya utställning på VIDA museum.

Romantiken, som ofta beskrivits i svärmiska termer och som genikult, gärna gränsöverskridande som hos Stagnelius, var i grunden, i sitt tidiga skede, en borgerlig frihetsrörelse mot den begynnande industrialiseringen som spaltade upp livet i en offentlig och en privat sektor. – Denna modell spökar fortfarande i huvudet på ”progressiva” reformpolitiker (Dischner: 27), som framhäver ”flit, disciplin och sparsamhet” som de väsentliga drivkrafterna för att förverkliga drömmen.

Gentemot det feodala, men oberäkneliga systemet var det naturligtvis ett framsteg, historiskt sett. Men övergången till ett konsumtionssamhälle där allt kan förutses och beräknas är å andra sidan förödande för den som vill hävda konstens rätt till en subjektiv självreflektion.

Detta blir särskilt tydligt i början av utställningen där det hänger mindre målningar och kolskisser av huset vid Öresjön mellan Borås och Fristad, en gammal syfabrik, där Jarl Ingvarsson har sin ateljé. Det finns en direkthet i linjeföringen som om handen, i stället för att avbilda motivet ville återföra bilden av byggnaderna till deras jungfrulighet. Här vränger och kränger taken och trapporna så det är en fröjd att se. Det är en enkelhet man kan se hos många betydande konstnärer. Bernt Notke, Picasso, Matisse, C F Reutersvärd.

Inne i salen, där nio stora oljemålningar hänger glest, blev jag överraskad av det citataktiga, det collageaktiga i modern mening, de artificiella kombinationerna av ett slag som man knappt ser numera, därför att allt ska ha en mening, denna sammanblandning av spontana känslor och reflektioner som kanske var det som poeten Novalis innerst menade när han skrev att ”Världen måste romantiseras.”

Egentligen skulle det väl också tarvas kommentarer , som ofta är fallet med romantiska verk. Jag frågade lite skämtsamt om det var en lusus naturae (en ”naturens nyck”) som låg bakom lusen men det var en sällskapslek på 50-60-talet (av BRIO ?) där alla skulle kasta tärning och sätta ihop en lus. Triumf i de andra fälten var glasspinnar. Lägg också märke till hur fint ljuset leker i vattnet vid fiskebåten.

Detta att mytisera vardagen var naturligtvis en kvalitativt grepp riktat mot den växande kvantifieringen i hans (Novalis) epok. Även om den ursprungliga romantiken gick vilse i mitten av 1800-talet, då den blev alltmer reaktionär, fanns det dock kvar en kärna, som präglade först Studentrevolten i Paris 1968, vars paroll ”Fantasin till makten” åter var ett citat av Novalis, och återupptäkten av kvinnornas kultur, i båda fallen utvecklingar som fortfarande inte är avslutade.

Jarl Ingvarsson är född 1955 i Asmara, Eritrea. Han bor med sin hustru Maria Capaldi i Sparsör utanför Borås och har haft olika jobb, på posten, som mentalskötare, innan han studerade på konsthögskolan i Stockholm 1978 till 1983.

Tommy Östmar var den lärare som – förutom Hans Wiksten – haft stort inflytande på honom. Han har haft många utställningar – på VIDA museum 2004 och 2007. Samma år utnämndes han också på en stipendieutställning på Lokstallet i Strömstad till Årets konstnär 2007.

I fredags på pressvisningen åtföljdes han även av barnen.

Nästa stora utställning blir på Liljevalchs konsthall i Stockholm 2012.

________________

VIDA – Norra Hallen

Jarl Ingvarsson

Målningar, teckningar

Till 20 juni 2010