”Jag hoppas fylla ett tomrum”

FÄRJESTADEN

Lotta Lindeborg fick en förlossningsdepression i samband med dotterns födsel. Viljan att ta del av andras liknande upplevelser var stark, men i jakten på litteratur hittade hon bara en enda bok. Därför bestämde hon sig för att skriva en själv.

– Det finns många faktaböcker men knappt någon om en kvinna som berättar sin historia, säger hon.

Lottas dotter föddes 2006, efter en jobbig och utdragen förlossning som slutade i akut kejsarsnitt. Redan på bb kände sig Lotta likgiltig inför barnet.

– Jag kände inte mycket för henne, mer än att hon var en söt bebis.

Tiden gick där hemma och Lotta grät varje dag. Hon saknade sitt gamla liv och kunde inte se att hon hade fått något i gengäld. När dottern var några veckor gammal besökte Lotta barnhälsovården (BVC) för en läkarkontroll av dottern. När Lotta fick frågan hur hon mådde så brast det.

– Jag bara grät. Bvc-sköterskan kopplade in en psykolog och visst var det skönt att prata av sig men känslorna var fortfarande likadana.

ORON FINNS KVAR

Lotta erbjöds att äta antidepressiv medicin, men för att ta tabletterna skulle hon tvingas att sluta amma.

– Jag ville verkligen hålla kvar amningen, för det var mitt sätt att fortfarande kunna knyta an till henne.

Först när dottern var över ett år gammal ville Lotta börja med medicinen, som snabbt gjorde att hon kunde hitta tillbaka till sitt gamla jag.

Tre år efter dotterns födsel kom lillebror och även den förlossningen blev traumatisk, med urakut kejsarsnitt. Även denna gång drabbades hon av förlossningsdepression, men hon sjönk aldrig lika djupt som med dottern.

– Idag har vi det bra och lever som en vanlig familj. Men jag funderar kanske lite mer än genomsnittet på vad en del av min dotters reaktioner beror på. Är det för att jag mådde dåligt när hon var nyfödd eller är det helt vanlig sexårstrots?