Glorious, Andreas Johnson!

BORGHOLM

Rocktåget har nått Borgholms station, med Tomas Ledin, Jill Johnson och Andreas Johnson. I tisdags kväll gick startskottet för slottets korta men intensiva konsertsommar.

Kön ringlade sig ända till alvaret utanför Borgholms slott. Lätt frustrerade över att ha hamnat längst bak i kön, försöker två Ledin-fans uppmuntra varandra genom att konstatera: ”Man måste gilla läget, gi-la-la-la-la läget”. Det var ingen tvekan om att de var på gång, de var laddade, de var tända. För går man på en Ledin-konsert vet man vad man får. Det finns en slags solgaranti för humöret, och ingen behövde heller bli besviken denna kväll.

JOHNSONS VÄRMDE UPP

En kvart efter utsatt tid uppenbarade sig popadonisen Andreas Johnson på scenen med Show Me Love(från hans nygamla album Mr Johnson, Your Room Is On Fire), vilket många storögda småflickor ur publiken gjorde. Även om Mr Johnson inte nådde ända fram i Melodifestivalen, hade han inga problem att nå fram till publiken, som efter tre låtar kom i gång på allvar.

– Det känns helt jävla otroligt underbart att vara här, tyckte Andreas.

Som en blandning av Kent och en svensk Robbie Williams levererade han den ena trallvänliga låten efter den andra, inklusive Sing For Me. Sju av nio låtar höll hela vägen, vilket visar på ett starkare material än de flesta andra artister kan leverera.

Kvällens absoluta höjdpunkt var utan tvekan Glorious. Vad kan man säga annat än lysande, utomordentligt, fantastiskt!!! Att råkade tappa mikrofonen ut i publikhavet mitt under numret må vara förlåtet. Håller han bara stadigt om den i fortsättningen, lär Andreas Johnson gå en lysande framtid till mötes.

Jill Johnson, kvällens andra ”förband” till Ledin, kändes snarare som pausunderhållning. Countryprinsessans uppenbarelse fångade visserligen männens intresse, men hon är mer ögonfägnad än örongodis.

Det är inget fel på hennes musik i sig, men tolv nummer som låter nästan identiskt är elva för mycket och förde närmast tankarna till forna tiders järnvägsrälsar, med dess monotona du-dunk, du-dunk, du-dunk.

Enda ljuset i tunneln var den närmast obligatoriska Crazy In Love. När hennes 45 minuter avslutades med Can't Get Enough Of You, hade åtminstone undertecknad fått nog av Jill Johnson.

LEDIN TÄNDE PUBLIKEN

Så äntligen, tyckte nog många, var det dags för Tomas Ledin. Det märktes att det var honom publiken väntat på. Plötsligt fick hela borggården en nytändning.

Efter fyra decennier som artist, med mer än två miljoner sålda album (nu senast årets Plektrum), verkar hans beundrarskara fortfarande vara Lika hopplöst förälskadi honom. För ett äkta Ledin-fan finns inga dåliga låtar.

– Alla hans klassiker håller än, och de nya är också bra, konstaterade en kvinna, som köpt årets turnétröja (för ”endast” 220 kronor) på väg in.

Att ”gubben” fortfarande kan leverera, inte minst textmässigt, bevisade han i nya låten Jag kanske inte säger det så ofta (jag älskar dig).

– Ni män kanske känner igen er, sade Tomas.

Och visst kände vi igen oss, eller snarare, visst kände vi igen alla de gamla låtarna: Det ligger i luften, En dag på stranden, Helt galen i dig, I natt är jag din, Sommaren är kort, En del av mitt hjärta, Du kan lita på mig, Just nuoch så vidare och så vidare.

Det är ingen tvekan om att Tomas Ledin var dragplåstret. Plåster var ordet, för han verkade aldrig vilja lämna scenen, förmodligen till mångas glädje även om klockan hann passera tolvslaget innan extranumren Sensuella Isabellaoch Blå, blå känslortonat ut i natten. Men till slut kändes det ändå lite segt, i synnerhet som halva svenska folket redan kan de flesta av hans låtar utantill.

Ledin är alltid lika välkommen till Borgholm, men konsertens stora behållning var öns nykomling Andreas Johnson. Omdömet kan bara bli Glorious!