Det femte elementet
Den hade aldrig blivit av om inte Börge Kamras funnits som konstcurator och gallerist på Lilla Nyborg och Karin Morsing som koordinator för det stora projektet.
Sedan dess har Borgholms Slott, som är Sveriges mäktigaste ruin, varit skådeplatsen för många fantasieggande utställningar där samspelet mellan konsten, det öländska ljuset och den vittrade miljön som skapat oförglömliga upplevelser för både publiken och konstnärer-na. Det gäller inte minst de tre internationella konstglastriennalerna Global Art Glass som Börge och Barbro Kamras anordnade mellan 1999 och 2005.
Den jubileumsutställning, som makarna Kamras nu visar i Konsthallen på VIDA museum går dock längre tillbaka. När konstnären Vera Nilsson dog 1979 hade de redan förvärvat Lilla Nyborg och öppnat galleri i huset. 1984 blev också ett märkesår för konstglasutställningarna i galleriet bland annat med Monica Backström/Hans Frode, Ulla Forsell och Ulrica Hydman-Vallien, men framför allt med Twenty-four American Glass Artists som sedan fortsatte till Kulturhuset i Stockholm.
Under de tre decennierna ännu på 1700-talet var det nästan en livslängd hade Börge Kamras även promotat flera glasutställningar i Stockholm, bland annat på Stockholm Art Fair samt framför allt på Historiska Museet 2000-2001 i utställningen GLAS Dagens konstnärer möter historiska.
Är det glaset som är det femte elementet, utöver de klassiska fyra: jord, luft, eld och vatten? Somliga hävdar det, medan andra håller på etern (= rymden som omger jorden och är andarnas hemvist).
Lennart Rodhe (1916-2005) skrev en gång när han illustrerade berättelsen Himmelsö av Margareta Suber, att nu har anden (eller var det demonen?) flugit in i pennan. Så kunde jag uppleva det många gånger när såg på verken av de 36 konstnärerna som visas på VIDA. De svenska är hälften/hälften, kvinnorna är en tredjedel. Men alla är stora namn, även om somliga inte är med, som Marku Salo från Finland, de fina japanerna och de tjeckiska mästarna.
Det beror naturligtvis på att utställda verken alla är inköpta och inte inlånade. Men de som finns med väcker ändå minnen av andra som jag har sett, som de båda holländarna Bert Frijns (med hans stora skålar fyllda med vatten) och Bernard de Jonghe (vars kristallklara hus stod i trappan till drottningens flygel) eller Danny Lane (vars trappa reste sig högt på den lilla borggården bakom).
Åsa Jungnelius och Ludvig Löfgren ställde ut på VIDA så sent som i fjol, likaså Ernst Billgren och svenskättade Betsy Youngqvist vars Mr Mother Goose säkert många känner igen från utställningen Rockford Artists at VIDA 2009.
Om det är nånstans det fordras disciplin i arbetet så är det i den konstnärliga verksamheten i den vida mening som hovdanserskan Anneli Alkanko uttryckte när hon förlänades Natur & Kulturs kulturpris 2010 och tillfrågades om vad som var viktigast i hennes arbete som ballerina, alltså disciplin.
Samma gäller också dem som promotar verksamheten genom att hålla konstnärsskapets fana högt mecenater, gallerister och konstcuratorer. Denna självålagda disciplin gentemot hantverket är ett ansvarstagande som är väsensskilt från snacket om kultureliten som vissa politiker ibland ägnar sig åt.
